Kulturnytt

Vital och underhållande kungadebatt

Idag är det 50 dagar kvar till bröllopet mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling. Alla vill vara med på festen, och den eskalerande upphetsningen ger oss allt från ny kokböcker med Jean-Baptiste Bernadottes favoritrecept, till speciallitteratur om Ockelbos trädgårdar.
   Men det kommer också debattböcker om monarkins ställning och framtid - som till exempel Göran Häggs Utveckla monarkin. Och PJ Anders Linder och Per Svensson, för respektive emot kungahuset, har tillsammans skrivit Ja. Monarkins bästa tid är nu. Nej. Monarkin har aldrig varit farligare än nu.

Vid sidan av ja eller nej finns det en tredje ståndpunkt om monarkin. Den är: Tig ihjäl. Låtsas inte om. Don't mention the king.  Den tredje ståndpunkten är vanlig hos den tredje statsmakten, den del som inte ägnar sig åt kändis- eller featurejournalistik. De som har uppdrag att kritiskt granska kungahuset, men sällan gör det, med ursäkten att det inte går att få loss information. Och istället upprörs över det bottenlöst usla i att kollegor skriver om prinsessan Madeleines brutna förlovning.

Men det vore väl underdånigt om nåt att inte rapportera om att trean i den svenska tronföljden inte längre ska gifta sig med den man som var tänkt att bli hertig av Hälsingland och Gästrikland?

Monarkin försvinner inte av att vi inte låtsas om den. Och Göran Häggs lilla debattskrift Utveckla monarkin är en välbehövlig påminnelse om att kungafamiljen inte är en samling vanliga kändisar och att det möjligen är sympatiskt, men framför allt naivt, att tycka att deras privatliv är deras ensak.

På snärtigt magisterspråk går Hägg igenom den historiska bakgrunden till vårt nuvarande statsskick, och påminner om att konstruktionen faktiskt betyder någonting. Han smäller författarna till 1974 års nya grundlagstext på fingrarna och pekar ut inkonsekvenser och framkompromissad förvirring som resultatet av beröringsskräcken med monarkin och de underliggande förhoppningarna om republik. Ja, han går till och med så långt som att föreslå en ny författning med valmonarki - vi röstar fram en Carl Bildt till Carl den sjuttonde, och en Kerstin Ekman till Kerstin den andra.

Göran Hägg skriver i underhållande utrop. Det blir svepande ibland och argumentation genom många "naturligtvis" och "givetvis", men den stora vinsten med hans bok är att han tänker vitt och brett och bänder loss och frigör styrelseskickets grundvalar.

Per Svensson och PJ Anders Linder låser in sig mer. De ställer frågan Behövs monarkin? Och här har republikanen Per Svensson öppet mål. Han skriver utsökt spydigt, fritt och flödande om det oförnuftiga och odemokratiska i det hela, med ständiga paralleller till konsten och historien.

Att principargumentera för ett ja till kungahuset är ungefär lika svårt som att hitta hållbara moralisk-ideologiska argument till varför man ska äta kött. Det smakar gott. Det är kul. Så PJ Anders Linder håller sig till känsloargumenten, men skriver bra om människors behov av ceremonier och historiskt sammanhang.

Men Göran Hägg blir debattens verklige förnyare. Att säga nej är tråkigt, att säga ja är roligare, men snyggast är att ha ett förslag till lösning.

Clara Törnvall, SR Kulturnytt
clara.tornvall@sr.se