Lyssnarreaktioner på Barnens bästa - en färskvara

Hej Barnen-redaktionen!
Tack för ett mycket viktig och intressant inslag ikväll. I Skärholmen, där jag är ordförande i stadsdelsnämnden, är familjevåld ett mycket utbrett problem. I hälften av alla barnavårdsutredningar som vår socialtjänst gör framkommer våld i familjen!

Tyvärr verkar attityden till våld mot barn ha förslappats under senare år. Ni refererar till den genomgång som Svt:s Dokument Inifrån gjort i domar i barnmisshandelsmål. Genomgående dömer domstolarna ut lägsta möjliga straff och åklagarna ser barns provokationer som förmildrande, trots att något sådant lagutrymme inte finns. Samtidigt presenterade Rädda Barnen här om dagen en kartläggning som visar att bl.a. polisen och åklagarna i Söderort tar mer än dubbelt så långt tid på sig att utreda barnmisshandelsfall jämfört med lagens krav på max 90 dagar.

Att bli utsatt för våld i sitt eget hem innebär att den plats där man verkligen ska kunna känna sig trygg, den sista tillflyktsorten, är något man istället måste fly från och till vart? Det finns ett tydligt samband mellan våld i hemmet och barn som rymmer hemifrån. Likväl har socialtjänsten ingen laglig möjlighet att efterlysa barn som rymt eller försvunnit, mot föräldrars vilja! Jag har själv, som speciallärare under många år, erfarenhet av fall där barn varit borta i tre veckor, utan att någon kunnat ingripa eftersom föräldrarna satt sig på tvären och inte kommit till socialtjänstens möten. Detta talar för att lagen bör skärpas så att våld i hemmet alltid ska betraktas som försvårande med strängare straff som följd. Socialtjänsten måste få redskap att göra sitt jobb, bland annat en skyldighet att efterlysa barn som försvunnit, oavsett föräldrarnas inställning.

I Skärholmen har vi nyligen startat en utbildning för fastighetsskötare hur de kan se tecken på familjevåld. Utbildningen hålls av vår lokala polis och socialtjänsten tillsammans. Redan efter första tillfället kom ett antal anmälningar om misstänkt familjevåld in till vår socialtjänst från fastighetsskötare i området. Hyresägarna har också satt upp informationsblad i trappuppgångarna var man kan vända sig för att få skydd.

Jag anser att det finns all anledning att återigen ta debatten om barnagan, som hör intimt ihop även med annat våld i nära relationer. Framför allt måste vi komma bort från den ensidiga debatt som i många år haft perspektivet hedersrelaterat våld. I Skärholmen är detta en allvarlig, men relativt begränsad företeelse. Uppfostransvåldet och våld mot kvinnor däremot är utbrett och tyvärr är det nog också att det ses en hel del mellan fingrarna från myndigheternas sida.

Som speciallärare, som arbetar i en verksamhet i Södertälje som heter Skolakuten, jobbar jag med elever som antingen skolkar oerhört mycket eller som är så pass utagerande att de måste placeras utanför sin ordinarie skola för en tid för att lugna ner situationen. Visst behöver dessa barn tydliga ramar, men framför allt ett tryggt och kärleksfullt bemötande.

Vänliga hälsningar
Jan Jönsson (FP)
Ordförande Skärholmens stadsdelsnämnd

 
 
Hej Redaktionen,
Jag har just lyssnat på Barnens bästa - en färskvara, där ni efterfrågar alternativ till "Nannie-pedagogik" och uppfostran som utgår från belöning/bestraffning. Det spännande inom området utvecklingspsykologi är inte KBT och inlärningspsykologi. Istället är det den samspelsforskning som inriktats på studier av föräldrars interaktion med sina väldigt små barn. Tillgången till videoteknik har gjort det möjligt att göra mikroanalyser av den kommunikativa dans som försiggår mellan omvårdnadspersonen och spädbarnet. Forskare som Beebe Lachmann (1994), Emde (1988), Stern (1985), Trevarthen (1993), Tronick (2002), (Bowlby, 1988) Fonagy et al (2004) har dokumenterat hur optimal utveckling och livslång motståndskraft påverkas av relationen mellan barnet och dess omvårdare. Mor-barn är ständigt inbegripna i en pågående reglering av affektiva tillstånd, en dyadisk koordination, som syftar till att (åter)skapa trygghet och samklang i relationen. Detta skapar det bästa utvecklingsbetingelserna för intersubjektivitet och mentalisering, centrala förmågor i den psykologiska utvecklingen.
Tack för ett mycket intressant program.
Hälsningar Hans Landeström, leg psykolog.

 
Hej,
Några tankar efter avlyssning av fredagens P1-program om barn och uppfostran:
De som blir föräldrar i dag är äldre än vi var i min generation. Men jag blir allt mer övertygad om att de ändå är mindre mogna. Som exempel på det kan man ta händelsen med den äldre mannen som för en tid sedan dömdes för att han hade gett en cykelbusande pojke en örfil. Det som förvånar mest är att de föräldrar som måste ha varit inblandade inte var tillräckligt vuxna för att själva lösa problemet utan valde att gå till domstol. Vart tog sådant vägen som kontakt, utredande samtal och ömsesidiga böner om ursäkt?

I dag demonstrerar vuxna människor för sin rätt att slå små barn! I en av världens rika och civiliserade demokratier kämpar människor för att få klatscha, örfila, nypa och kränka små och därför rättslösa människor. Det ger dålig smak i munnen, som blir ännu sämre när allt fler svenska föräldrar hänger på. Oblygt breder man ut sina antikverade uppfattningar om hur föräldraskap bäst utövas. Handgripligt!

När det gäller barnaga är vi nog alla lagbrytare, åtminstone i tanken. Jag erkänner att jag har låtit mig provoceras till att kränka och hota. Även till att lyfta handen och till och med till att låta den falla. Det är handlingar som hör till mina allra avskyvärdaste misslyckanden. För dem är jag beredd att kräla för att få förlåtelse.

Missförstådda och misshandlade barn blir inga snälla och empatiska vuxna om de ens blir riktigt vuxna. Och det är de barnen som ska ta hand om mig om jag låter mig själv bli så gammal att jag inte kan ta hand om mig själv.
Med bästa hälsningar
Ulla Hedberg

 
Hej,
Nej, jag tror inte att samhällets syn på barnaga förändrats, det är bara en grupp politiker och journalister som hela tiden levt i en egen liten bubbla som tror det. Ingen vuxen, frisk människa vill slå ett försvarslöst barn, men journalister klarar inte av att se att det finns barn som för sin egen skull måste stoppas. Ibland måste man göra det rent fysiskt. Det kan vara barn på väg in i ett kriminellt beteende, barn som utsätter andra barn för fara.

Journalister av idag är inte kapabla till en nyanserad debatt i någon fråga, allt är svart och vitt, journalisten har alltid rätt och lider allt som oftast av ett undertryckt behov av att få hävda sig. Med lite dramatisk musik och en berättar-röst med eftertryck vill journalisten dupera tittaren/lyssnaren att tycka som hon. Och tyvärr mår hon dåligt när hon inser att majoriteten av svenska folket kan mer, vet mer och förstår mer än hon förstår.
//Mattias Albinsson

 
Hej!
Några reflektioner kring trender i barnuppfostran. Visst har toleransen mot våld ändrats. Tror inte att det går att hitta en enskild orsak, det är nog det som brukar kallas "tidsandan". Men en annan trend som underlättar för en sådan här utveckling är ju att "förfrämliga" och "gruppera"

människor på olika vis. Att skapa ett "vi" och ett "dom": föräldrar vs barn, laglydiga vs kriminella, invandrare vs svenskar, pensionärer vs ungdom, arbetslösa vs arbetande, sjuka vs friska, representerade vs icke-representerade, kristna vs muslimer, män vs kvinnor.

Kort sagt: goda vs onda. Ingen av dessa grupper finns ju egentligen mer än i formell mening. Olikheter inom grupperna är väl lika stora som mellan dem?

Försökte komma till tals i Ring P1 med - den ironiska - frågan om vid vilken ålder man ska sluta slå sina barn? När de blir myndiga? Tycker att den frågan illustrerar hur horribelt ett förespråkande för våld egentligen är. Kan utvecklas till frågor om hur hårt man får slå - tills det blöder? Hur ofta man får slå? En gång om dagen? En gång i veckan? Hur mycket som helst? Och: När blir våldet ett brott (misshandel)? Det vill säga: När ska man sluta slå sina barn?

Vad som borde efterfrågas är sådana saker som tolerans, empati, solidaritet och en insikt om att alla har samma rättigheter men olika möjligheter. Tyvärr jobbar nog den tekniska utvecklingen och samhället mot tendenser till eftertanke och nyansering - "det finns inte tid".

Snabba beslut, snabba åtgärder, historielöshet... Vad man kan göra åt det? Tja, jag tror ju på människors goda sidor i upplysningens spår, så var verksam där du är. Diskutera i vardagen, mana till eftertanke, visa solidaritet och tolerans. Som journalister har ju ni både speciella (lagskyddade) rättigheter och skyldigheter, så att ta upp ämnet som ni gjorde är en bra början - fortsätt så!
Hälsningar Carin Åberg

 
Hej,
Barnaga är inte godtagbart. Att slå ett barn kan aldrig vara tillåtet men vissa barn kan man behöva ta tag i kroppsligt för att de skall förstå att det är nödvändigt att göra vad man blivit tillsagd. Skall vi få ett samhälle som fungerar i framtiden måste vi åter igen lära oss lyda och underordna oss varandra. Dock skulle ett större civilkurage behövas men då inte för att jag skall få det bättre utan för att saker drabbar många. Det kan till och med bli så att jag måste avstå något för andras skull men det är en tanke som är tämligen främmande för många i alla åldrar i dag. Ideella insatser avtar i samhället.
Hälsningar Marie Hallén