Stödpaketet till Grekland stoppar inte eurokrisen

Det blev inte slutet på euro-krisen. Det rekordstora lånepaket till Grekland som Euroländerna och Internationella Valutafonden till slut beviljade Grekland har inte lugnat nervösa långivare.

Nu vrids kikarsiktena istället över till andra länder med krasslig ekonomi, främst Portugal och Spanien.

Det innebär att risken kvarstår för ett förödande dominospel med länder som brickor.

Det innebär också att euro-zonen fortfarande betraktas med skepsis av valutahandlarna; växelkursen på euron har fallit båda dagarna som gått sedan historiens största räddningspaket presenterades av de 15 övriga euro-länderna.

Långivare och valutahandlare betraktar lånepaketet till Grekland bara som en tillfällig lösning som ger Grekland ett visst andrum. Men att det skulle kunna lösa de grundläggande problemen med Europas mest misskötta ekonomi, det är osannolikt.

För det första är Greklands statsskuld ohanterbart stor - motsvarande ungefär 3 000 miljarder kronor. Skulden motsvarar i dag nästan 14 procent av Greklands bruttonationalprodukt.

Den siffran kommer dessutom att stiga de närmaste åren till följd av alla åtstramningar som är kopplade till räddningspaketet. Det beror på att skatteintäkterna kommer att rasa, innan besparingarna eventuellt får effekt.

Till skillnad från ett annat problemland, Italien, har Grekland lånat utomlands. Det innebär att de allt mer svårhanterade räntepengarna hamnar utomlands.

Italien har lånat en stor del av sina pengar inom landet. Det innebär att räntepengarna stannar i Italien. Pengarna flyttas bara från offentliga till privata italienska fickor.

Italiens räntepengar stannar i Italien medan Grekland skickar sina räntor till tyska och franska banker.

Den andra stora tveksamheten gäller åtstramningspaketet. Kommer Greklands regering verkligen att klara av att genomföra ett av historiens mest dramatiska svångremspaket?

Frågan understryks av de allt större och allt våldsammare strejker och protestdemonstrationer som fyller gatorna i grekiska städer.

Svångremmen ska minska Greklands offentliga utgifter med knappt 12 procent fram till 2014. Det finns visserligen andra exempel på budgetåtstramningar i nästan den nivån. Sverige krympte till exempel sin statliga ekonomiska kostym med ungefär 10 procent under 90-talet. Men Sveriges ekonomi var inte i närheten av samma ruttna skick som Greklands i dag.

Dessutom är Greklands åtstramningar av en helt annan karaktär: Ett bärande inslag är att lönenivån inom landet ska sänkas. En offentliganställd kommer till exempel att ha fått innehållet i sin plånbok krympt med ungefär en tredjedel efter lönesänkningar och skattehöjningar om paketet genomförs som planerat.

Målet med åtstramningspaketet är att genomföra det som kallas en "intern devalvering". Det är en smärtsam ekonomisk operation som kan genomföras istället för att förändra värdet på ett lands valuta när kostnadsnivån inom landet blivit för hög.

Grekland har med bred marginal levt över sina tillgångar. Men eftersom Grekland är med i euroklubben sedan starten för elva år sedan, är en vanlig devalvering inte möjlig. En intern devalvering innebär att man istället sänker kostnadsnivån inom landet. Och om problemen är stora krävs det sänkta löner.

Lettland är ett färskt exempel på ett annat land som devalverat internt; landet är inte med i euro-zonen, men vill visa sig värdig ett medlemskap och har därför hållit sin valuta fast knuten till kursen på euron.

Lägger man ihop alla kvarvarande frågetecken kring Greklands framtid, så blir slutsatsen att risken för bankrutt inte är undanröjd. Det innebär att de som har lånat ut pengar till Grekland står inför hotet att förr eller senare tvingas efterskänka en del av sina skulder till landet.

Det har hänt många gånger i historien med andra länder, Argentina är nog det mest kostsamma exemplet i de internationella långivarnas minne.

I fallet Grekland innebär dock lånepaketet från euroländerna och IMF att kostnaden för en Grekisk bankrutt i stor utsträckning har flyttats över från den privata sektorn till euro-ländernas skattebetalare. Detta eftersom det historiska lånepaketet främst ska användas till att ersätta privata lån med lån från euro-länderna och IMF.