Demokrati vs ekonomi

”Ner med IMF-juntan”, ropas det på gatorna i Aten efter helgens så kallade räddningspaket, där EU och internationella valutafonden mot grekiska löften om drastiska nedskärningar i den offentliga välfärden nu lovar skaffa fram pengar för att rädda Greklands kapsejsade ekonomi.

Sammanlagt rör det sig om hundratio miljarder euro, ungefär en biljon kronor alltså; pengar som Grekland nu får låna till betydligt snällare ränta än man annars fått betala på den internationella marknaden. Men eftersom nästan alla pengar i slutändan ändå kommer från privata banker, så handlar det egentligen om att pengarna som Grekland behöver istället tar en omväg via EU och IMF – och att den ekonomiska risken flyttas över till de europeiska skattebetalarna.

Tydligare kan det väl knappast bli att den offentliga ekonomins viktigaste, ja enda egentliga uppgift i dessa finanskrisens efterdyningar verkar vara att till varje pris hålla de privata finansinstitutionerna skadeslösa. Problemet är bara att inga garantier verkar hjälpa, euron bara fortsätter att sjunka, och ekonomer varnar redan för att paketet långtifrån kommer att räcka till. Risken för att den grekiska krisen utlöser en dominoeffekt, som slutar med att hela eurosamarbetet kapsejsar, utmålas som alltmer skrämmande realistisk. Nya numret av tyska Der Spiegel målar upp ett dystert framtidsscenario, där den grekiska budgetkrisen egentligen framstår som en västanfläkt jämfört med den storm som väntar om samma stränga fiskala principer plötsligt skulle tillämpas rättvist på världens ekonomier.

Saken är ju den, förklarar Spiegel, att den grekiska staten långtifrån är ensam om att ha levt över sina tillgångar. De allra flesta regeringar i världens rika länder är idag djupt skuldsatta, och skuldsättningen har ökat dramatiskt de senaste par åren. Budgetunderskotten i de trettio OECD-länderna har sjudubblats bara sedan 2007, och inom EU handlar det om en tolvdubbling under samma period. USA:s budgetunderskott ligger nu på tio procent av BNP, Storbritanniens på tretton – siffror som får det grekiska underskottet på tolv procent av BNP att verka rätt normalt. Finanskrisen, skriver Der Spiegel, har tagits till en ny nivå; skuldbubblan i de offentliga finanserna är, som man uttrycker det, ”den sista möjliga bubblan”. Brister den, så brister hela den globala ekonomin.

Inför den dramatiska hotbilden finns det kanske skäl att ta ett steg tillbaka och besinna sig. Vad är det egentligen som har hänt i Grekland? I analyserna framställs Grekland som euroklassens problembarn, som med berått mod fuskat i provräkningarna och levt över sina tillgångar i åratal. De alltmer panikslagna grekerna verkar nästan bortskämda när de nu demonstrerar för att få behålla sina orimliga pensionsförmåner. Samtidigt påpekas det förstås att motkraven från IMF för att ställa upp med pengar måste bli ”kännbara”. Här finns alltså en moralisk överton, som är både motsägelsefull och faktiskt ganska obehaglig.

Vad handlar då allt det här om, egentligen? Den grekiske ekonomen och vänsterdebattören Takis Fotopoulos har länge beskrivit den grekiska krisen som en ”systemkris”, som är på en gång politisk, social och ekonomisk. Den har dessutom en mycket lång historia, och bottnar ytterst i den anpassning till internationella marknader som skett stegvis efter inträdet i EG 1981. Undan för undan har grekisk industri och grekiskt jordbruk slagits ut av europeiska konkurrenter, något som gjort ekonomin allt mer importberoende. Samtidigt har de politiska och ekonomiska eliterna varit nära allierade, vilket lett till att staten finansierat sina utgifter inte med skatter, utan med lån. Resultatet har blivit en av Europas mest ojämlika ekonomier, med mycket låga skatter för företagen och de rika, och med visserligen låg pensionsålder, men också med en skyhög ungdomsarbetslöshet och tjugo procent av befolkningen på fattigdomsgränsen. Och så en statsskuld som bara växer och växer.

Enligt Fotopoulos har Grekland alltså inte på länge kunnat försörja sig självt. Och med krispaketens drastiska nedskärningar, det vill säga med en allt fattigare befolkning, är det svårt att se någon väg ut. Effekterna av vårens kris är istället att landet på allvar tycks på väg att förlora sin politiska självständighet, bli ett EU-protektorat – eller ännu värre: IMF-protektorat, där den finansiella kadaverdisciplinen gör all debatt överflödig. I det ljuset blir kanske striderna på gatorna i det som brukar kallas ”demokratins vagga” lite mer begripliga. Ekonomin mot demokratin. Vad väljer vi?

Dan Jönsson