Yael Bartana bygger en annan framtid

– Judar, landsmän, kära folk...

En ung polack med röd slips och skinnrock över axlarna håller tal inför tomma läktare, på en igenvuxen arena i Warszawa. Han har ett överraskande budskap: han vill att judarna ska återvända till Polen, där de före Förintelsen utgjorde en tiondel av befolkningen. Vi saknar er, säger han. Återvänd och tillsammans skall vi slå Europa med häpnad!

De allra flesta av Yael Bartanas tidigare arbeten har uppehållit sig nära, tätt intill hemlandets laddade och omstridda jord. Som i Summercamp från 2007, där en grupp vänsteraktivister bygger upp ett demolerat hus på Västbanken. En dokumentär skildring som visas tillsammans med, och delar ljudspår med en sionistisk propagandafilm från 30-talet.

Samma leenden, samma vackra landskap och samma heroiskt arbetande kroppar återkommer i båda filmerna. De speglar sig i varann, och blottlägger tillsammans hur den sionistiska drömmen om att bygga ett land blivit liktydig med att riva någon annans.

I sina två senaste verk lämnar Bartana plötsligt hemlandet, och söker sig tillbaka till den ursprungliga brottsplatsen, där allt egentligen började. Och blåser nytt liv i sionismens dröm där, på Europeisk mark. På just den plats där ghettot låg, i hjärtat av Warszawa, bygger en grupp judiska bosättare en kibbutz - på inbjudan av den unge polacken i röd slips. Estetiken är densamma som i propagandafilmen från 30-talet, ja som i alla propagandafilmer från den tiden: unga, vackra människor, blickar höjda mot horisonten, arbete och gemenskap. En urstark känsla av mening.

Det är oerhört medryckande. När bygget står klart hissas flaggan - en korsning mellan davidsstjärnan och den polska örnen - till tonerna av den israeliska nationalsången, spelad baklänges. Och jag vet inte vilket som är mest gripande: tanken att ställa allt till rätta igen, vända historiens lopp och faktiskt övervinna våldets mekanik. Eller dess fullkomliga osannolikhet?

Yael Bartanas fantasi öppnar för nya perspektiv på såväl mellanösternkonflikten som den europeiska integrationsdebatten. Och det kan ju behövas. Men än viktigare: den öppnar ett rum för vår fantasi, för vår möjlighet att föreställa oss en annan framtid. Det är sånt den allra bästa konsten förmår, ibland.

Att den här utställningen - som är den viktigaste och vackraste Moderna museet producerat på länge - äger rum just i Malmö, med sina speciella konflikter, gör inte saken sämre.