Kitty Crowther lär barn rita fel

Klass 1a från Västertorpskolan ritade självporträtt i en timme med Kitty Crowther.

 – Jag har ritat ögon, huvud, öron och axlar, säger Fredrik Kyrk.
Linnea Ljungberg tycker att hon är dålig på att rita:
 --  Och jag är inte van vid det här bläcket, säger hon.
Max Rejhed tycker att hon är bra.
 – Ögonen är jättefina!

De målar med bläck och tops, så om det blir fel så blir det fel. När Kitty Crowther visar klass 1a hur de ska göra självporträtt ritar hon ett par stora huvuden på rad. Ett blir lite skevt, då lägger hon helt enkelt till lite hår.

Hon vill inte att barnen ska kunna sudda, då förlorar de självförtroendet och blir aldrig klara. Hon gör likadant med sina egna illustrationer.
 – Om jag jobbat flera timmar med en teckning, och så blir det fel, då vill jag inte börja om. Då kan en fläck få bli en blomma till exempel, säger hon.

Kitty Crowthers böcker innehåller lika mycket blomsterträdgårdar som mörker. Död, sjukdom, ensamhet och rädsla. I bilderna, och i texterna. Hon gillar att reta folk med tabun.
 – Historier om död och sjukdomar kanske skrämmer barn, men det är nödvändigt. Jag tror verkligen att berättelser gör oss till bättre människor.

När barnen ritat klart kopieras självporträtten till genomskinlig plastfilm, sen får de i uppgift att med pastellkritor rita vad de har i huvudet. Till sist sätts bilderna ihop. Ett ansikte av svarta linjer, där ett färgkaos av tankar lyser igenom.

 --  Jag tänker på en sol... och en massa armar som sträcker sig efter min hjärna! säger Max Rejhed.
Fredrik Kyrk i samma klass har det lite lugnare:
 --  Jag kan bara tänka på sol och blå himmel, säger han.