Skarpskyttar i Sarajevo
När kriget började i Bosnien och Hercegovina 1991 blev huvudstaden Sarajevo nästan omedelbart belägrad av serbiska armén. Inne i staden nästlade sig krypskyttar in i skyskraporna och fortsatte att på nära håll att skjuta på civila. I fyra år balanserade stadens överlevnad på en tunn tråd. I denna unika skildring av danska producenten Stephen Schwartz från 1993 följer vi på nära håll tre unga Sarajevobors öden.
Pilen, som hon kallades av sina skyttekamrater, pluggade till journalist innan kriget bröt ut. Hon var med i Bosnien och Hercegovinas skytte lag. Tillsammans med två andra flickor hörde hon till den första generationen kvinnliga pistolskyttar i Sarajevo. De kallades ”Sarajevske pistoljacice”.
- Det är obegripligt för mig att någon skulle skjuta på folk, som bara går och sjunger på gatan, som är obeväpnade, unga och gamla, kvinnor och ganska små barn. Hur är en sådan människa beskaffad?
- Jag tror att det var då det började. Det var den gången jag beslöt mig, att det var värt att kämpa för den här staden. Att verkligen kämpa. Säger Pilen i dokumentären.
Knappt tjugo år gammal fick hon fatta ett livsavgörande beslut, att använda de kunskaper som hon hade införskaffat sig som elitidrottare och börja skjuta tillbaka på de skarpskyttar som fanns utströdda över staden. Hon blev en antisnajper.
I dokumentären följer vi även en annan ung man, också en antisnajper. Hans motivering är mer personlig. Hans armékompis omvandlades till en fiende över en natt och började skjuta på de obeväpnade Sarajevoborna.
- Jag har svurit, att döda honom, förklarar han i dokumentären.
En gång fick han syn på den förra vännens mor i sin kikare, när hon matade hunden. Han sköt henne inte denna gång.
- Jag ångrade mig efter. För att jag kom på att det är ju hon som måste ha uppfostrat de till att bli cetniker, hennes två söner. Det ju faktiskt hennes fel!
I Köpenhamn sitter en musiker som lyckade fly kriget och ser förstörelsen av sin hemstad på tv. Han också har en historia att berätta. En historia om ett multietnisk och -religiös stad som förenade folket i harmoni och tolerans. Han läser ett brev som han skrivit till sin goda vän och musikerkollega Slobodan.
- Vi sågs sist i mars. Jag hade ingen aning, men du måste ha vetat redan då. Varför?
Vi sänder den danske producenten Stephen Schwarz prisade radiodokumentär i en versionering av finlanssvenska YLE. Programmet vann Prix Italia 1993 i radiodokumentärklassen.
Stephen Schwarz kollega mötte denna flicka med täcknamnet "Pilen" i en skytteställning på sensommarwen 1992 några månader innan hon själv träffades. Hon studerade journalistik vid Sarajevos universitet och skyttet har hon tidigare praktiserat som elitidrottskvinna.
Återresan 2010!
Dokumentärredaktionen har försökt ta reda på vad som har hänt med dessa ungdomar efter kriget.
Journalisten Boro Kontic som gjorde intervjuerna med ungdomarna i slutet av 1991 berättar att den unge mannen själv blev träffad och avled bara några dagar efter att intervjun hade avslutats. Pilen var lite svårare att spåra. Vi ringde till Sarajevos skytteklubb för att höra om det finns någon som minns hennes historia. På plats hittade vi Amir Dautovic, en av tränarna som var verksam även innan kriget.
– Jag minns dessa tjejer väl, och speciellt Pilen. Hon blev sårad i kriget och drog sig undan efter det. Sedan gifte hon sig och fick familj. Jag såg henne för ett par år sedan på Sarajevos gator och hon verkade må bra.
Att växa upp i en belägrad stad
Utan el, vatten, eller ett eget rum fick alla regler att förändras för då den 14-årige Haris Ljumanovic. Det året när kriget bröt ut, började han på gymnasiet. Han hade ett band med sin kusin och tre barndomsvänner och drömde att en gång få spela inför en stor publik. Det första tillfället fick han på manifestationen mot krig framför Parlamentet i april 1991.
- Precis innan vi skulle uppträda, dök en snajper upp på Holiday Inns tak och började skjuta på folkmassan. Men vi tänkte inte på vad det kunde innebära, utan vi var bara arga för att vi inte fick spela vår låt som vi hade repat på under flera dagar, säger han.
De unga grabbarna hade för mycket att leva för för att tänka på att de kunde dö när som helst. Det enda som var viktig var att skolan var stängd tills vidare.
- Vi visste att vi kunde bli skjutna varje gång vi gick ut, men det sket vi i. Vi retade snajprarna, sprang fram och tillbaka, gjorde en Betty Boop, eller Marylin Monroe, eller bara visade fingret för dem. Vi ville visa att vi inte tyckte att det de gjorde betydde ett skit för oss.
Lyssna på "Haris tonårstid under belägringen av Sarajevo" av Amra Heco här!
Bara på webben!
Dokumentären Att återvända till Sarajevo av Belma Kratovic
Hur förhåller man sig till en hemstad som man tvingats lämna på grund av krig?
Belma var elva år när hon tillsammans med sin mamma och lillasyster flydde från ett belägrat Sarajevo. Pappan Fahrudin blev kvar i flera år. Till slut lyckades han också ta sig ut och familjen återförenades i Karlstad.
Nu, drygt tio år efter krigsslutet, åker Belma tillbaka med sin pappa för att söka svar på vad som hänt den gamla hemstaden och vad pappa har varit med om under krigsåren. Men resan till Sarajevo innebär också att Belma upptäcker saker om sig själv som hon inte räknat med. ”Att återvända till Sarajevo” är en berättelse om två generationers upplevelser av ett krig.
