När är en anställd privat på Facebook?

Frågan om när man är privat eller offentlig i sociala medier som exempelvis Facebook, Twitter eller privata bloggar blir allt mer aktuell i takt med att fler och fler använder sig av plattformarna för att kommunicera med vänner och bekanta.

En handläggare på Migrationsverket är nu föremål för en intern utredning huruvida han kan ha kvar sin tjänst efter att han på sin privata Facebooksida skrivit saker som myndigheten anser ger uttryck för rasistiska åsikter.

Ett exempel på sådant han publicerat är: ”Kan ingen ansvarig skicka dessa förstörande element från Rinkeby med ”rötterna” i andra länder hem till sina mor o farföräldrar för att lära sig lite ödmjukhet…att vara i ett sargat Somalia där rövarband o muslimska terrorligor…”

Kommunikationskonsulten Brit Stakston menar att det är viktigt för myndigheter att ta fram riktlinjer för sina anställda kring hur de kan använda sociala medier och att myndigheterna också måste vara aktiva och våga diskutera saken med sina anställda.

Samtidigt som det som publiceras kan vara av mycket privat karaktär kan det också läsas av många andra vilket gör att det får en mer officiell karaktär, menar hon.

Hon ger också exempel på hur anställda på skolor har blivit mobbade på nätet av skolungdomar på sin fritid och där skolorna inte ingripit trots att de enligt henne borde gjort det.

Många företag och myndigheter brottas också med frågan om huruvida de nya sätten att hålla kontakt med familj och vänner tar för mycket tid från andra arbetsuppgifter.

För en tid sedan hamnade Trafikverket i blåsväder efter att det framkommit att många av de anställda vid dåvarande Banverket varit inloggade på Facebook stora delar av den tid i vintras då trafikkaos rådde på grund av det rikliga snöandet.

Detta diskuterades i SVT den 8 juni i år:


handlade det om vad de anställda gör under kontorstid och Trafikverket valde att lösa problemet genom att bara ge vissa anställda tillgång till Facebook. Också detta är ett sätt att undvika att prata om det egentliga problemet, det vill säga hur en anställd kan använda sig av de nya kommunikationssätten, menar Brit Stakston.

Så sent som i tisdags tog många bloggar upp frågan om när man företräder sin arbetsgivare och när man kan anses vara privatperson.  Diskussionen tog sin utgångspunkt i det faktum att en lokförare twittrat om en mycket besvärlig tågresa med stora förseningar och tekniska problem, och då gick i polemik med en passagerare som rest med det tåg lokföraren kört.

I det här fallet valde SJ, som också finns som företag på Twitter, att svara att han twittrat i egenskap av privatperson och att SJ anser att "Twitter är en öppen kanal där man som privatperson kan uttrycka sina åsikter", men många andra personer på Twitter uppfattade ändå lokföraren som just SJ-anställd i första hand i den här diskussionen.

Flera parallella utredningar undersöker nu hur myndigheter ska bete sig i sociala medier. E-delegationen utreder hur myndigheters kommunikation ska se ut och Datainspektionen  försöker ta fram riktlinjer för hur man ska förebygga brott mot personuppgiftslagen.

Men ingen av de utredningarna behandlar vad myndighetsanställda gör som privatpersoner. Dels handlar det om att alla enligt yttrandefrihetsgrundlagen har rätt att säga sin åsikt, dels handlar det om att myndighetsanställda har meddelarskydd enligt grundlagen för att kunna berätta om myndighetens verksamhet för medier.

Detta innebär dock inte att myndigheterna ska undvika frågan menar Brit Stakston:

- Man kan inte reglera vad som ska sägas. Men använd varje given händelse för att diskutera så att vi kan lära oss vidare.