Litteratur

Fler skjutvapen och mindre skräckfilm i nya Kepler

Förra årets succéförfattaren, Lars Kepler, visade sig till sist efter visst spekulerande vara pseudonymen för författarparet Alexander och Alexandra Andohril. Kriminalromanen Hypnotisören ledde till en enorm försäljningsframgång och köpta filmrättigheter. Nu är det dags för uppföljaren: Paganinikontraktet.

Jag får väl klämma fram direkt att jag inte så ofta längre läser kriminalromaner bara för att det är roligt. Jag har aldrig riktigt lyckas komma ifrån känslan av knep- och knåplitteratur. Bridgeproblem  förklädda till romankonst i hatt och rock. Är det bra utgörs det väl iallafall av ett så hållbart nät som möjligt av trådar och bitar och nycklar som jag får lite pö om pö i omkastad ordning tills allt limmas ihop till ett svar. Alltid samma svar. Det vill säga så här gick det till. Men finns det några deckare som slutar med att man inte fann mördaren? Att motivet stannade i dunklet?
   Att ingen skarphjärnat hårt polisarbete ledde nån vart? Det vore en konstig och tråkig kriminalroman, det medges. Just därför att allt annat, som olika utredares skavande själsliv, samhällskritik eller vackert drömda miljöer bara är dekoration på det där – hur tilltrasslat det än är på vägen – trots allt spikraka snöret, från ovetskap till vetskap.

Men med den brasklappen uppspikad i pannan så kan jag om Paganinikontraktet – detta mordfall som förgrenar sig i internationell vapenhandel, dess grymma ritualer och den professionella kriminalitet som omger den – säga att romanen består av just ett sånt hopknåpat nät, frilagt genom informationstät polisdialog.
   Däremellan finns passager som sjunker ner i ”litteratur”. Till exempel en obehaglig fantasi om hur ett springande byte i skogen måste tänka. Skissen till en helt annan roman. Den om ett underbarn på violin som genom ett missförstånd i ungdomen blir byråkrat och sedan aldrig riktigt kan sova igen. Dessutom ryms en vacker bild av en enorm ödslig lyxjakt, lika tomt och torftigt inredd som ett rikemansliv byggt på våld.

Detta är också återkomsten av Joona Linna, Keplers egen kriminalkommissarie. En sensuell finne med en nästan övernaturligt intitutiv förmåga att se oväntade mönster. Fast att han är så sensuell har jag nog mest bestämt själv. För det är egentligen inte mycket du får veta om hans liv.
   Lars Keplers andra deckare lyfter alltså blicken mot de större internationella sammanhangen men med färre glatt utmejslade detaljer än i Hypnotisören. Det är fler skjutvapen och mindre skräckfilm i manuset till filmen man kan göra. Utrustad liksom den förra med lämplig explosiv actionfinal.

Så, ja, det är väl inget större fel på det här bridgeproblemet. Budskapet? Även svensk vapenexport är en hal bransch. Men jag tycker ändå att de små glimtar av livslögner och gåtor inom människor som kriminalromaner antyder för att driva handlingen är lika frustrerande glimtiga varje gång. Varför går det aldrig att bygga en hel riktig människa inne det där nätet? För att bägge tar tid att konstruera och boken skulle bli för tjock förstås. Men ändå.