Kvinnorna sticker ut i Avignon
Den internationella teaterfestivalen i Avignon går in på sin sista vecka. I år är det affischnamn som Anne Teresa de Keersmaker, Christoph Marthaler, Alain Platel, Andreas Kriegenburg och Gisèle Vienne. Kulturnytts utsända är imponerad av föreställningarna men efterlyser lite mer risktagande.
De konstnärer som sticker ut mest i år är kvinnorna. Den tyska skådespelerskan Anne Tismer i den tyske dramatikern Falk Richters senaste pjäs My secret garden gör en rasande satir över yrkeskvinnor som försöker sälja sig själva som varumärken.
Den holländska koreografen Anouk van Dijk gör, också tillsammans med Falk Richter, uppsättningen Trust. I dansteaterform skildrar de förtroendekrisen i vårt samhälle efter att ideologier, marknader och ekonomiska system har kraschat. Falk Richters text handlar om svårigheten att tro på nya varaktiga system och relationer, vare sig det är inom finans, politik eller kärlek. Fysiskt visar Anouk van Dijk hur människor både privat och socialt kollapsar inför varandra.
Varje festival behöver också en chock, och den står Angelica Liddell för. Liddell är en spansk scenkonstnär som skriver, iscensätter och själv spelar i sina verk. I Avignon har hon visat La casa de la fuerza, Kraftens hus, en fem timmar lång fysisk och verbal uppgörelse med våld och förtryck mot kvinnor.
Själv såg jag hennes kompromisslösa monolog El ano de Ricardo, ungefär Året med Richard. Som en rasande punkbrud träder hon in i Shakespeares Richard III-gestalt. I maniska ordkaskader genomlyser hon maktmissbruk och tyranni, från Richard III via Hitler och Franco, fram till vår tids rättvisekrigare, Bush, Blair och Aznar. Angelica Liddell sätter sig själv på spel fysiskt och får fram en sårbarhet i sitt vansinne. Det är en grym, riskfylld teater, som man gärna hade sett lite mer av här i Avignon.
Det slående med Avignonfestivalen är annars hur välorganiserad och påkostad den har blivit. Jämfört med 80-talet, när jag började komma hit, har festivalen mångdubblats i antal föreställningar och publik. Man spelar i större hallar i stans utkanter med långt flera åskådarplatser än de gamla kapellen och klostergårdarna i centrum.
De ekonomiska kraven gör att man satsar på säkra kort och tar få risker. Uppsättningarna visar gräddan av europeisk scenkonst, med verk som snyggt förenar ljudinstallationer, performance, video, tal och musik. Men i den tekniska virtuositeten, som i sig är utsökt, skapas ibland också en viss intellektuell distans.
Theresa Benér, för Kulturnytt i Avignon
kulturnytt@sr.se
