film | recension

Rakaste vägen till skratt i Bröderna Karlsson

Idag har sommarens stora svenska biofilm premiär: Bröderna Karlsson, i regi av Kjell Sundvall. En film om två tvillingar som skiljdes åt vid födseln och som har växt upp på olika håll, men nu träffas i vuxen ålder. Förhandssnacket har handlat om den avancerade teknik som har legat till grund för filmen - där skådespelaren Björn Bengtsson spelar mot sig själv som de båda tvillingarna. Hugo Lavett har sett Bröderna Karlsson.

Efter ett tag sjunker rollerna in. Jag slutar leta efter något som skulle avslöja trickfilmningen - och omfamnar illusionen. Vad är det jag ser? Två bröder, tvillingar, så lika man bara kan bli. Jag ser två bröder - och två roller tolkade. Björn Bengtsson som Niclas Bering och Hasse Karlsson gör en lysande skådespelarinsats. Han hittar tonläget och kroppsrörelserna för två olika men lika bröder, i alla fall till dialekten.

De är ena riktiga typer, Bröderna Karlsson, som vid födseln skiljdes åt, växt upp på olika håll, och nu ses i vuxen ålder. Niclas är stureplansadvokaten som är singel och nätdejtar, en riktig Felix Herngren-karaktär, grundad på igenkänningsångest eller fördomar. Samma recept gäller för tvillingbrorsan Hasse. Uppväxt i Norrland, bufflig och varmhjärtad.

De två känsligaste ögonblicken är avverkade efter tjugo minuter, vilket är lite synd. Jag hade gärna sett mer av flörten mellan brorsan Niclas och Tuva Novotnys Clara, så suveränt samspelta att dialogen känns improviserad. Och det finns många potentiella historier i den här filmen. Om en alkoholiserad mamma, en frånvarande pappa, klass och arv. Det antyds visserligen, men Bröderna Karlsson är den förväxlingskomedi den utger sig för att vara. Med pinsamheter, slapstick och erotik. Rakaste vägen till skratt, och det surar i alla fall inte jag över.