musikal | recension

Bra regndans även i Malmö

Musikalen Singin' in the rain fortsätter att arbeta sig igenom Sverige, nu är den framme på Malmöoperans scen, med en till hälften ny ensemble. Den kvinnliga huvudrollen spelas av Lisette Pagler - mest känd för att hon i tv vann huvudrollen till vinterns nya Romeo och Julia-musikal.

Jodå det går bra att steppa i regnet även på Malmöoperans jättescen, som är bra mycket större än den på oscarsteatern. Med regissör Marianne Mörcks hjälp har iscensättningen anpassats för formatet, och både vunnit och förlorat på transformeringen

Nog ser scenografin en smula futtig ut på "Stora bu", som Ingmar Bergman på sin tid kallade Malmöscenen. Och en del effekter slukas av ytan. Å andra sidan blir ensemblenumren mäktigare i miljön. Oavsett inramning kan inget dölja att det här är en sprakande glädjeshow.

Marianne Mörck har stoppat in en del Malmöbekanta skådisar. Här märks Lars Humble mest i rollen som filmregissören. Humble vet hur man behärskar Malmöscenen och tar, med kraft, ut vad som finns hämta i karaktären. Skratten kommer på beställning.

Nackdelen är att Malmöiscensättningen har förlorat en del i stringens. Ett par talscener har fått sväva ut mer än behövligt. Jag tyckte egentligen redan när jag såg den i Stockholm att första timmen gärna hade kunnat tajtas - den känslan har bara förstärkts.

Lisette Pagler då? Jodå, hon har kanske inte samma ögonblickliga charm som originalets Hanna Lindblad, men är en proffsig musikal-atlet av den sorten vi har så många av i Sverige.

Föreställningens obestridliga värde är ändå Rennie Mirros och Karl Dyalls showinsatser i samma roller som Gene Kelly och Donald o'Conner gjorde på film. 50-talets danskvalitet kan vi aldrig få igen - de amerikanska showfilmernas peak. Men det här är sannerligen inget dåligt alternativ.
   De har ett sätt att ta sig an rörelserna, en attityd, en självklarhet, nästan nonchalans som får koreografin att se fullständigt obesvärad och avslappnad ut, utan att det tummas ett dugg på kvaliteten. Då är det här en fenomenal föreställning.

…att sen Rennie Mirro, i kroppsbyggnad och rörelse nästan är otäckt lik Gene Kelly, gör ju inte saken sämre.