litteratur | recension

Skickligt om 30-talets patriarkala tvångtröja

Sigrid Combüchen debuterade redan som 18-åring med Ett rumsrent sällskap 1960. Hon fick sitt stora genombrott 1988 med Byron, en historisk roman om 1800-talspoeten Lord Byron. Framtidsskildringen Parsifal från 1988 belönades med De Nios stora pris och nominerades till Augustpriset, även förra romanen En simtur i sundet nominerades till Augustpriset. Sigrid Combüchens nya bok heter Spill - en damroman.

Första kärleken är överreklamerad i ett diktarliv, skrev Sigrid Combüchen torrt i sin lysande biografi över Knut Hamsun. Men vad betyder den för vanliga dödliga? Kanske är det tvärtom. Den spelar i alla fall stor roll i unga Heddas liv i trettiotalets Stockholm och Lund.

På sitt sardoniska vis har Sigrid Combüchen döpt denna täta, spännande och, jo, anspråksfulla roman till Spill. Spill som i överblivet, fragment, fläckigt. Här finns feta fläckar som aldrig går ur, men inte särskilt mycket slarv. Undertiteln är En damroman, alltså en "dämeromän", som Georg Brandes nedsättande kallade Victoria Benedictssons Fru Marianne.

Ramberättelsen i Spill är dagens Lund, där en författarinna börjar brevväxla med Hedwig Langmark, åttio plus. Denna gamla dam påstår att författaren tidigare använt sig av fotografier på henne och hennes syskon. Hon är alltså en inspirationskälla, utan att författaren känner henne närmare. Ur dessa brev spirar den nya romanen, som delvis är en strid om tolkningen av ett liv; vad är egentligen kärna och vad är spill?

Det mest fascinerande - och här fattas inte fascinerande inslag - är just trettiotalets tvångströja på unga Hedda. Patriarkatet är så självklart och välvilligt, i allt från koleriske far till Edvard Persson-filmer. Hedda har en kort karriär som filmaktris, i skuggan av Ingrid Bergman. På ett otroligt skickligt sätt använder Combüchen liksom spill från tidens filmer för att skapa stämningar och scener, på en gång välbekanta och främmande, fiktionens dokumentära kvaliteter, om ni så vill. Sigrid Combüchen skriver just den sortens prosa, med hälsningar i rakt nedstigande led från Virginia Woolf.

Hedda är A-student men hamnar på tillskärarakademi i Stockholm, delvis för att ungå ett värre öde på hushållsskolan. Fast Hedda har handlag med kvinnliga dygder, precis som författaren. Det är en fröjd att läsa om perfekta såser, smekta av portvin och timjan, vackra dukningar och inte minst vackra kläder! Stil får buga sig för Spill. Hedda tänker:
"Jag skulle vilja sy en ljusgrå aftonklänning med snäv kjol som har sex sju paraplyveck i än ljusare (eller mörkare) grått, en otroligt vid kjol alltså som spelar snäv, är snäv när modellen står stilla. Livet till en sådan kjol skulle inte vara snävt, utan ha vågräta draperingar."
   Och i livet under kjolen vilar inte heller några ledsamheter. Inte minst är detta en sensuell roman om sexualitet, vilja och minne. Ett rikt liv, raka motsatsen till spillt. Jag anbefaller den å det varmaste.

 Ulrika Knutson, SR Kulturnytt