recension | litteratur

En ögonöppnare om ett svårt lands svåraste problem

Magnus Lintons Cocaina – en bok om dom som gör det är den tredje boken om kokain som publiceras i Sverige i år. Men fram för allt är denna uppföljare till Lintons Augustnominerande Americanos och en bok om Latinamerikas svåraste och mest fascinerande land: Colombia.

Mitt förhållande med Colombia började 1973, när Magnus Linton var fem år. På den tiden var det fortfarande ädelstenar som var den ekonomiska basen för landets maffior. Men drogindustrin var också på gång, fram för allt mariujana, men, redan då, även kokain. Jag minns fasan när en galen överklassyngling i Bogotá langade upp en hel plastpåse, flera hekto, med vitt pulver på bordet och bjöd alla att prova…

Men trots det, och trots att jag sen dess många gånger vandrat runt i kokainindustrins bottenskikt i Colombia och på andra håll och försökt begripa hur allt hänger ihop, så är Magnus Lintons Cocaina något av en ögonöppnare för mig.

En kunnig, välskriven bok om ett svårt land och ett ännu svårare problem som istället för att bekräfta hela tiden tittar bakom hörnet och upptäcker nya dimensioner och nya sammanhang.

Cocaina är ett reportage om dom i Colombia som verkligen gör det, kokainet alltså – allt från dom fattiga odlarna av cocabusken och därifrån i hisnande led som griper in i varandra, hela vägen upp till maffiabossarna, det nästan obegripligt korrumperande inflytandet över politiken. Våldets perpetum mobile med gerilla och paramilitärer men fram för allt; drogindustrins muterande förmåga - att alltid kunna anpassa sig efter nya omständigheter.

Cocaina beskriver en verklighet i konstant förändring och Linton lyckas i sina berättelser från olika vrår av Colombia väva in komplicerande historiska perspektiv på ett så självklart sätt att man inte ens märker det.
   Han lyckas till och med här och där belysa ”det andra” Colombia – det fantastiska landet bortanför droger och våld som Linton helst skulle vilja berätta om.

Det är på många sätt en lysande bok baserat på reportage som inte bara har varit svåra att göra, utan också farliga. Just därför kan jag ibland sakna ett ”jag” i berättelserna. Den lite litterära stilen i reportagen riskerar att skapa avstånd istället för närhet. Det kan bli lite för snyggt: Mer ett argument i ett resonemang än en rörig bild av en ful verklighet.
   Det finns också en del annat jag saknar i dom mer övergripande politiska analyserna, och ibland kan jag reta mig på Lintons lite övermodiga tonfall.

Men det är marginella anmärkningar. Och bokens avslutande intervjuer om varför det just blev Colombia som blev kokainindustrins nav och - fram för allt - hur en lösning skulle kunna se ut lägger en solid grund för en respektfylld förutsättningslös diskussion. Vars nödvändighet jag bara vagt anade då 1973 när jag i Bogotá fick en plastpåse med vitt pulver placerad framför min näsa.

Lars Palmgren, SR Kulturnytt
lars.palmgren@sr.se