Ibsen avgnagd in på benet ger modern mersmak
Förra veckan hade inte mindre än fyra Ibsen-pjäser premiär: Hedda Gabler i ett samarbete mellan Riksteaterns och Dalateatern där Sara Giese har regisserat Klas Östergrens översättning bearbetad av Anna Kölén. Och på Stockholms stadsteater hade tre pjäser, Rosmersholm, Byggmästare Solness och Lille Eyolf premiär under rubriken Ibsen 2010 i regi av Ole Anders Tandberg och i översättning och bearbetning av Mia Törnqvist.
Ja, möjligtvis kan man tycka att det kantrar lite, Ibsen uppburen och firad med påkostade festivaler i sitt hemland Norge medan vår egen titan, Strindberg, inte är tillnärmelsevis lika gynnad här. Men efter denna lilla brasklapp så måste jag ändå medge att här har man vänt och vridit på gamle Henrik på ett lyckosamt vis. Man har bökat och bråkat med hans alltför välkonstruerade dramer och med hans närmast commedia dellarte-typiserade galleri av överspända idealister och sluga överlevare som alltid hamnar vilse någonstans mellan sanningslidelse och livslögn.
På Riksteatern/Dalateatern går Anna Granquists Hedda Gabler runt i ett mondänt 30-tal, regissören Sara Giese som också står för scenografin låter allt utspelas i en elegant trappa. Hedda är spotsk som en av dåtidens filmstjärnor och mer missanpassad och fallisk än någonsin, desperat försöker hon tillfredställa sig själv men leker helst med sina pistoler. Och här är hennes hemliga kärlek Eilert Lövborg en hon, Elin Lövborg i Sofia Berg-Böhms gestalt, i ett förvånansvärt trovärdigt könsbyte. Men om man inbillar sig att det här ges ett slags öppning, en annan möjlighet för Hedda, så sätter Ibsen sätter ner foten, ja ja tycks han säja, man eller kvinna, Hedda förgör allt inklusive Lövborg och sig själv. Man får ju aldrig glömma att Ibsen för det mesta är minst lika blodtörstig som de antika tragöderna var, men den här cross-genderleken med Hedda gör honom ändå modernare, vare sig han vill eller inte.
På Stockholms stadsteater är det snarast ett maraton i fjällmiljö, i alla fall om man ser alla tre pjäserna i svit. Scenografen Erlend Birkelands fjällvärld på väggarna i en stor kub och ett scengolv sluttande som en fjällsida blåser ut allt borgerligt salongsdamm och med en med en stor norsk flagga som ridå så finns det både ironi och frisk luft. Ellen Ruges ljussättning är som en kamera, zoomar in och ut. Och det är som om Ole Anders Tandbergs regi tillsammans med Mia Törnqvists översättning och bearbetning har vräkt ner den fjärde väggen, spelet är öppet och frontalt, ofta med publikkontakt och med ett flyt mellan scener och akter. Scengolvet lutning plus noll rekvisita gör spelet naket och liksom koreograferat, man ligger och sitter på huk, man måste förhålla sig så kroppsligt till varandra hela tiden, dessutom i Maria Gebers snygga, liksom arkaiserat moderna kostymer. Skådespeleriet är genomgående mycket bra, man har lyssnat på replikerna, på vad det är de säjer, på tonfallen.
Och Ibsen så här liksom avgnagd inpå benet återger verkligen kraften och angelägenheten i hans dramatik.
Ska jag välja en favorit så blir det Lille Eyolf, den är så modern, ett självupptaget par med sin lille son som dör, Jacob Eklund och Petronella Barker som paret Allmers är så på kornet, precis som Helena af Sandebergs intrigerande halvsyster och Jan Mybrands entusiastiska vägingenjör och så Åke Lundqvists lille Eyolf själv, med kryckor och träningsdräkt sjungande In my solitude – ett rollporträtt att gå till skådespelarhistorien!
Och inte alla behöver dö heller, utan en egocentrisk medelklass kan istället hitta en ny mening i att börja tänka på dem som har det sämre… Oj - vad Ibsen blev modern.
