Entonig och anspråksfull Modernautställning
För fyra år sedan introducerade Moderna museet i Stockholm ett nytt utställningskoncept: Modernautställningen, ett återkommande tillfälle för museets publik att bekanta sig med det som händer inom samtidskonsten i Sverige, just nu. Mest uppståndelse i Modernautställningens första upplaga väckte nog Dorinel Marc, som upplät sin plats åt en annan konstnär vars nationalromantiska estetik inte var riktigt salongsfähig. Nu har den andra Modernautställningen öppnat.
Någonstans mitt i den här utställningen finns en steril sal med ett halvdussin skrivbord bakom grå filtskärmar. Här kan man slå sig ned på en stålrörsstol och klicka sig fram genom konstnärliga forskningsprojekt om allt från demokratisk bostadspolitik till lesbiska kvinnors levnadsvillkor i S:t Petersburg. En del utav det ska resultera i doktorsavhandlingar i fri konst, vad det lider. Jorå, man kan doktorera i det med, sen en tid tillbaka.
Och det är väl det man vill stryka under med den här salen och dess övertydliga scenografi: att konsten inte längre bara "undersöker" och "utforskar" saker i största allmänhet, utan att man faktiskt fått en plats i den r i k t i g a, akademiska kunskapsproduktionen.
– Får man va här inne rå? viskar ett skolbarn försiktigt till sina klasskamrater i dörröppningen, medan jag hukar över en av pulpeterna. Och konstaterar att vi kommit en bit från 1960-talets Moderna, där stora som små studsade omkring i skumgummirum och Carlo Derkert lärde ungarna att konst var en lek.
Och visst: världen har förändrats en del sedan dess. Idag - när till och med valvakor måste vara skojiga - kan ju tråkighet vara en form av motstånd.
Fast på den här utställningen känns den mer som ett manér. En nyminimalistisk estetik som med hjälp av upprepning, stränga former och olika sorters dokument i glasvitriner verkar vilja framhäva konstens "vetenskapliga" karaktär. Ibland blir det direkt komiskt, som i Alexander Gutkes animation av en tom filmremsa - med repor och dammpartiklar som spänningsskapande element.
Nej, allt ser inte ut så här. Men tillräckligt mycket för att det ska ange tonfallet - långt utanför forskarsalen i utställningens hjärta. Om den första Modernautställningen, för fyra år sen, kunde liknas vid en mångstämmig sång om Sverige och samtiden, framstår den här mer som ett entonigt föredrag om konstens kall.
I sitt katalogförord kallar avgående museichefen Lars Nittve utställningen för ett "brett urval av vad som sker på den svenska konstscenen" - vilket är precis vad Modernautställningen borde vara, men inte är, den här gången.
Och det är något som skaver med de högt uppskruvade pretentionerna. Åtskilliga av konstnärerna här jobbar med frågor om upphovsmannaskap, om hur och var konst egentligen blir till. Frågor vars aktualitet tilltagit med digitaliseringen, men som har tuggats åtminstone sen Roland Barthes utropade författarens död på 1960-talet. Här kan man se några habila, mer eller mindre engagerande konstverk på temat. Men nä, inga nya forskningsrön eller avgörande upptäckter.
Berörd blir jag en gång. Det av Matts Leiderstams presentation av tecknaren och grafikern Stig Åsbergs liv och verk. Den museala dispositionen, med bilder i glasmontrar och kommenterande texter, får verket att smälta in förrädiskt väl i omgivningarna. Men Åsberg visar sig vara Matts Leiderstams morfar, och bland bildkommentarerna vecklas en djupt personlig historia ut, om sönderslitna familjeband i det stora konstnärskapets skugga. En berättelse om konsten och livet, i Sverige på 1900-talet.
Om det är forskning eller inte kan kvitta. Det är vackert och sorgligt och på riktigt. Det räcker för mig.
