Om tystnad

Hur lång får en tystnad vara innan vi blir osäkra eller känner oss obekväma och oroliga? Hur många sekunder eller minuter rör det sig om? När blir tystnad olidlig?

Om jag nu till exempel skulle göra en aningen för lång konstpaus på låt säga fem sekunder, ja, då skulle producenten sannolikt klippa bort hälften. Två och en halv sekund, längre än så bör en paus i radio inte vara. Annars börjar ni undra om jag har kommit av mig, eller om det har blivit något tekniskt fel.

Ibland inträffar det där som tvingar en att tänka till, mer och längre, kanske rentav tänka om. Nyligen hände det mig när jag fick det senaste numret av tidskriften Glänta i min hand, i själva verket ett nytt nummer av tidskriften Chimurenga, som har en tydlig panafrikansk profil, det vill säga valet av innehåll och medverkande förhåller sig till idén om att människor av afrikanskt ursprung, var de än lever i världen, har en självklar kulturell och politisk gemenskap.

Istället för att trycka en särskild inlaga eller upplåta ett temablock i ett vanligt Glänta-nummer har redaktionen här låtit översätta hela Chimurenga nr 11 med temat ”Samtal med poeter som vägrar tala”, inklusive den ursprungliga kompositionen och bilderna. Idén är så smart och så bra att den verkar självklar.

Samtliga essäer, bilder och skönlitterära texter i Chimurenga-numret handlar på ett eller annat sätt om tystnad och vägran att tala. Det kan förefalla paradoxalt. Hur skriva om tystnad? Och än paradoxalare: hur tala om den?

Texter och bilder i det här numret av Glänta rör sig mellan tal och tystnad, men också mellan liv och död. Många gånger utgår bidragen från en enskild person eller händelse, och kretsar till synes kring en personlig tystnad, men successivt breddas perspektivet, glider över i eller gränsar till en större tystnad i ett socialt sammanhang, ofta med politiska förtecken och i förhållande till andra strukturer, så som den tysta informella ekonomin, den så kallade andra ekonomin, som uppstår bland de 70 procent av världens befolkning som bor i städernas slum, vilket Gael Reygon resonerar om i sin essä.

Ett annat exempel är Asef Bayats beskrivning av ”Det tysta inkräktandet” i ett samhälle, det vill säga, inkräktande aktioner så som illegal gatuhandel av olika slag, som sällan har politisk innebörd eller är avsiktliga politiska handlingar utan har kommit till av nödvändighet, för att överleva, för att förbättra livsvillkoren för sina aktörer. Statens hållning gentemot den typen av aktivism påverkas dels av statens förmåga att övervaka och dels av det tysta inkräktandets dubbla natur: å ena sidan, kränkningen av egendom, makt och privilegier, å andra sidan, den självhjälpande aktiviteten. Bayat menar att tredje världens stater verkar vara mer toleranta, än de industrialiserade staterna, inför det tysta inkräktandet och han förordar det som en möjlig och bärkraftig överlevnadsstrategi för marginaliserade grupper.

Tystnad kan både utgöra ett tvång och en rättighet. Påtvingad tystnad kan vi med självklarhet hävda att vi vill och måste bekämpa, i yttrandefrihetens namn, medan rätten att vägra tala framstår som en mer komplex och i vissa fall provocerande tystnad, det vill säga en tystnad som inte är ett tvång eller påbud uppifrån utan en frivillig strategi, inifrån, ett medvetet val, en protest.

Är tystnad som strategi förbehållen den redan privilegierade, den som en gång ägt ordet, som har haft makten över sitt språk och sedan avsagt sig den makten? I Christopher Wise essä får vi följa hans mångåriga sökande efter den maliske författaren Yambo Ouologuem, som han till slut träffar 1997, efter att denne varken hade skrivit något eller gett någon intervju på nära trettio år. Tystnad verkar inte vara någon stor sak för Ouologuem. Och även om man kan hävda att det inte är en uppgiven gest, en resignation inför en till synes hopplös situation och fruktlös kamp, är det ju skillnad på om du väljer din egen tystnad och när andra ignorerar dig genom tystnad, genom att låtsas som om du inte finns.

Stacy Hardys bidrag ”52 ord för ”nigger’” är ett rasande ordflöde, en engagerad, nära nog affekterad text om den minimalistiske och säregne kompositören Julius Eastman, en drabbande läsning om en man vars initiativ och egensinnighet oftast möttes med tystnad, eftersom han ansågs oansvarig och besvärlig, och hans omgivning, från kollegor till publik och kritiker, visste inte hur de skulle hantera eller bemöta hans nyskapande verk och intensiva personlighet. Han skrev låtar som hette ”Evil Nigger”, ”Gay Guerilla” och ”Crazy Nigger”, men några kommersiella inspelningar av hans verk gjordes inte under hans livstid. Det första officiella skivsläppet kom efter hans död 1990.

Det är inte alltid rätt och riktigt att tala, i vissa fall är tystnadsplikt och hemligheter nödvändiga. Om du ställs inför en situation där ditt ord kan fälla en skyldig, eller oskyldig gärningsman förefaller valet mellan att tala och tiga enkelt. Om en vän riskerar att gripas på falska grunder med hjälp av ditt vittnesmål, ditt ord eller ditt bildbevis i form av ett foto – skulle du ljuga då? Eller skulle du vägra att tala?

Föreställningen om rätten till tystnad har, särskilt i vår del av världen, kommit att präglas av otaliga amerikanska filmer: you have the right to remain silent, du har rätt att tiga. När Neelieka Jayawardane samtalar med Erik Gandini om dokumentären Gitmo, och om Mehdi Ghezali, den så kallade Guantánamo-svensken, blir det därför kanske ännu olustigare att det är just amerikaner som öppnat och vägrar stänga Guantánamo.

Enligt Genèvekonventionen är krigsfångar enbart skyldiga att uppge namn, grad, födelsedatum och registreringsnummer.

Men så går det inte till i praktiken, inte i Guantánamo, och inte på andra platser där man fängslat människor som en del i kriget mot terrorismen, då upphör den rättigheten och en bokstavlig vägran att tala uppfattas som en provokation, en oacceptabel handling och protest som inte sällan tolkas som ett tecken på ett tyst medgivande, ett erkännande: din vägran att tala gör dig skyldig.

Jag minns plötsligt hur jag i tidiga tonåren fick en omskakande inblick i hur makten över tystnaden kan styra vår uppfattning om det samhälle vi lever i. En ung släkting från Sydafrika var på besök i Sverige i mitten av 80-talet, hon var från Durban, 21 år, vit, uppvuxen i ett land som ännu styrdes av apartheidregimen och PW Botha och där ANC fortfarande betraktades som en terroristorganisation.

”Det var först när jag reste utanför Sydafrika som jag hörde talas om Steve Biko”, berättade hon. Till och med jag, en fjortonårig svensk, kände till Steve Biko och den betydelse framför allt hans död hade fått för apartheidmotståndet medan hon som bott i Sydafrika under hela sitt liv bara hade känt till honom i några år.

Vem äger makten över tystnaden? När får tystnad effekt, när blir den bara tom, och när slungas den tillbaka som en rekyl?

Länge agerade de etablerade svenska partierna som om Sverigedemokraterna inte existerade, sedan började det mumlas lite och nu har tystnaden övergått i ett konstant surr och man börjar fråga sig om det finns samband mellan skotten i Malmö mot människor med icke-svenskt utseende och Sverigedemokraternas inträde i Riksdagen.

Nyligen attackerades en grupp judiska barn på ett helgläger i skånska Höllviken av ungdomar i 13- till 14-årsåldern: ”judesvin”, ”judejävlar”, ”ni förstör här i Höllviken”, skanderade de och sparkade sönder ett staket och kastade ägg mot byggnaden där de judiska barnen befann sig. Men endast ett fåtal, främst lokala tidningar har rapporterat om attacken, i notisform. Nyheten når mig genom en krönika i Dagens Nyheters kulturdel en vecka efter själva händelsen.

Kanske är tystnaden aldrig rättvis, kanske är den ett lika tydligt maktspråk som ordet. Tystnad kräver perspektiv för att vi ska förstå den, och det paradoxala, tänker jag när jag läser Gläntas Chimurenga-nummer, är att vi trots allt måste tala om den. Jag har svårt att se kraften i att vara tyst om ingen vet varför eller vet vem din vägran att tala riktar sig mot. Att tiga är inte alltid guld, men det är alltid guld att ha kontroll över tystnaden.

 Astrid Trotzig