recension | teater

En fetsmäll i nutidens verklighetsvurmande nylle

2:48 min

Den italienske författaren och dramatikern Luigi Pirandello skrev "Sex roller söker en författare" 1921, den blev en omedelbar succé och tretton år senare, 1934, fick Pirandello Nobelpriset i litteratur. Pjäsen, om hur sex "roller" vars författare tröttnat på dem uppsöker en teater för att bli spelade, har sen dess varit flitigt spelad - sedan i torsdags på Stockholms stadsteater i Göran O Erikssons översättning och Alexander Mörk-Eidems regi.

Här utnyttjas pjäsens möjlighet till metateater direkt och tydligt som en fetsmäll i nutidens verklighetsvurmande nylle. Regissören Niklas, spelad av Niklas Hjulström, har fullt sjå med sina "skådespelare" där alla - Hoberstorfer, Rase, Ljungman, Hallgren och Fransson - har sina verkliga namn, det är Gerhard, Ann-Sofie, Josefin, Frida och Kristoffer och de håller som bäst på att repetera Tre systrar, som dessutom är en av regissören Alexander Mörk-Eidems tidigare uppsättningar och den som såg den känner igen scenografin.

Och alla glirningar, skämt och spydigheter förefaller ha en lätt, om än karikerad verklighetsförankring. Så långt är det mycket roligt, måhända en smula kokett och självbespeglande, men samtidigt helt oemotståndligt framfört och helt i linje med Pirandellos pjäs.

När sedan en vägg i Erlend Birkelands återanvända scenografi rasar och "rollerna" står där - bleka och strama i sina 20-talskläder och putsade frisyrer, en egenartad liten familj med inbördes förgiftade relationer - så blir kontrasten slående. En chockverkan när, inte verkligheten, utan tvärtom konsten tränger sig på och pockar på plats och uppmärksamhet.

Enligt Pirandello har människan en form medan rollen är form, därför har konsten evigt liv medan människan är förgänglig. Och runt denna distinktion, som vår tid verkar ha sådana problem med, leker uppsättningen; "Jag är Sonen" säger Kristoffer Franssons Kristoffer på nutidslingo när till slut rollernas drama ska försöka gestaltas.

Och om "skådespelarna" lever på sin charm så är "rollerna" på ett helt annat vis tunga och dramatiska, Lennart Jähkels Fadern, Kajsa Ernst Modern, Michael Jonssons Sonen och inte minst Liv Mjönes Styvdottern är alla fenomenala. Och familjen med sin tragedi, som innehåller såväl incestuösa övertoner som ond bråd död och som Pirandello i alla fall delvis inspirerats till av sitt eget liv, skulle lite tillspetsat kunna sägas befinna sig i ett slags posttraumatiskt limbo mellan konst och verklighet.

Modern utbrister förtvivlat att hennes lidande bara pågår, alltihop upprepas lika levande och verkligt hela tiden - befrielsen vore att slutgiltigt få bli en pjäs, en teaterföreställning, att få bli till konst.

Så med denna, en av säsongens absolut mest intressanta, tankeväckande, roliga och teaterfilosofiskt mest spejsade uppsättningar har Alexander Mörk-Eidem visat att pjäsen "Sex roller söker en författare", likt sina roller, har evigt liv.