Ettbarnspolitiken och dess konsekvenser
Tvångsabort är förbjudet i Kina men tjänstemän är under press att upprätthålla ettbarnspolitiken. För även om födelsetalen brukar sjunka i alla länder i takt med att de moderniseras, har Kina en bit kvar innan födelsetalen är lika låga som i andra, mer ekonomiskt utvecklade länder i regionen, rapporterar Jan-Olof Nilsson.
Häromdagen, den 1 november, sent på kvällen, knackade det, lite försiktigt på vår dörr. En man och en kvinna önskade få komma in för att ställa en del frågor. Det var nämligen dags för folkräkningen i Kina, något som sker cirka var tionde år. Sex miljoner statstjänstemän ska under tio dagar knacka dörr. I Kina väntar man med spänning på resultatet, och många hoppas på att man relativt snart ska kunna lämna över till Indien att vara det mest befolkade landet i världen. 1979 beslutade sig nämligen regimen för att genomföra vad som kan betraktas som det mest omfattande exemplet på social ingenjörskonst som någonsin ägt rum: enbarnspolitiken.
Nu ska det emellertid tillfogas att enbarnspolitiken inte är heltäckande. Vissa minoriteter tillåts att ha fler barn. Om första barnet är en flicka beviljas i vissa regioner ytterligare ett barn. Om båda föräldrarna är barn av enbarnspolitiken så kan man också i många fall tillåtas att få fler barn. Frånskilda som gifter om sig där den ena partnern inte har barn kan också skaffa ytterligare ett barn. Och det diskuteras i vissa regioner att om båda föräldrarna har avlagt doktorsexamen så ska man få ha fler än ett barn – ett exempel på akademiska avelsdjur kan man tycka. Många har fullt förståeligt blivit fly förbannade på detta förslag.
Enbarnspolitiken har fört med sig ett snedvridet förhållande mellan antalet pojkar och flickor. Det är fortfarande, i synnerhet på landsbygden, betydligt viktigare att få en pojke än en flicka. En av de bidragande orsakerna är att när grabben gifter sig så flyttar bruden in i hans familj, och är därmed skyldig att ta hand om brudgummens föräldrar under deras gamla dar. Nu är det inte så att små flickebarn sätts ut i skogen, en skröna som ibland förekommer i västerländsk media. Om det visar sig att fostret är en flicka så väljer en del abort. Egentligen får enligt lag inte läkarna avslöja könet för tidigt, men för några 100 yuan kan man, i synnerhet på landsbygden, alltid muta sig till ett utlåtande.
Nackdelarna med enbarnspolitiken börjar nu göra sig allt mer märkbar och många anser att den måste upphöra. Antalet personer i yrkesverksam ålder minskar betydligt, och i vissa områden råder det stor brist på arbetskraft. Och än mer diskuterad är den demografiska bild som landet börjar uppvisa. Man har räknat ut att år 2050 kommer över 438 miljoner personer att vara över sextio år och över 100 miljoner kommer då att vara över åttio. Ganska snart så kommer det att vara enbart 1.6 personer i yrkesverksam ålder för att försörja varje pensionär. 1975 gick det 7.7 personer på varje senior. Kina kommer därför snart att passera Japan, som för tillfället är det land där 60+ är procentuellt flest.
En annan sida av enbarnspolitiken, som också har diskuterats mycket under senare år är den s k ”lille kejsaren”, eller ”lilla kejsarinnan” – alltså hur det enda barnet får all uppmärksamhet och därmed blir oerhört bortskämt. Ibland kallar man också ensambarnet den lilla solen, som mor- och farföräldrar och andra släktingar kretsar runt likt små planeter. Flera undersökningar, som har fått stora rubriker, visar att enda barnet, jämfört med dem som har syskon, blir oerhört själviskt, mindre tålmodigt och har svårt att samarbeta med andra barn – egenskaper som kan tyckas rimma illa med en socialistisk ideologi. Som bot mot detta har regimen bland annat startat speciell föräldrautbildning. Kanske borde psykologer och pedagoger också något söka orsaker i den mycket råa kapitalism som dragit in över landet.
Men även om nu allt, och alla, kretsar runt den lilla solen så utsätts barnen i Kina också för mycket hård press. I synnerhet gäller det att skaffa sig en bra utbildning. Och ju finare skolor och universitet desto bättre. En undersökning nyligen från Kinas motsvarighet till vår Statistiska centralbyrå visade att mer än 60 procent av kinesiska familjer i de största metropolerna spenderade 1/3 av sin inkomst på sitt barns utbildning. En del av dessa ungar ska helst också tillbringa en tid utomlands, och det kostar. Jag vet att de studenter som jag möter på de elituniversitet där jag undervisar här i Kina, studenter som konkurrerat med tusentals andra sökande för sin plats, är mycket stolta. Jag vet också att hela deras släkt är än stoltare, ja, jag har stött på fall där en hel by känner sig förmer än grannbyn för att en av ortens ungar går på Peking universitetet. Och för att komma in på toppuniversiteten har vägen dit under flera år varit kantad av olika inträdesexamina, vilka vanligtvis äger rum mellan 7-9 juni – en period som i Kina går under namnet Svart juni.
Alltså: Att vara barn och ungdom i Kina är helt enkelt att ingå i projekt, stora som små, hur mycket liten kejsare man nu än är.
Jan-Olof Nilsson
