Trivs du med dig själv, lille vän?

Det är tisdag morgon på Grindtorpsskolan i Botkyrka strax söder om Stockholm. Eleverna i klass 6 sitter på stolar i en ring. Läraren Anita Sveder har nyss haft en avslappningsövning med tända ljus och lugn musik. Nu ställer hon frågor till barnen och de ska resa sig upp och byta plats i ringen om de svarar ja.

Det här är ingen vanlig lektion där eleverna lär sig skriva eller räkna. Det här handlar om känslor och ämnet kallas för livskunskap.

– De älskar att ha livskunskap. De allra flesta tycker väldigt mycket om det. Och det som jag ser är också att elever som är blyga, har väldigt dålig självkänsla, de växer enormt, säger Anita Sveder.

Marknad för konsulter som säljer sina program

Livskunskap har blivit ett allt vanligare inslag i den svenska skolvärlden. I allt fler skolor i allt fler kommuner sitter elever i liknande ringar och får regelbunden träning i social- och emotionell kompetens.

Och det är många som sjunger livskunskapens lov. Rektorer, skolpolitiker och lärare – här finns lösningen på det mesta; eleverna ska bli mer jämställda, sluta mobba varandra, dricka mindre alkohol och hantera sina sociala problem.

Eftersom livskunskap inte är beskrivet i någon läroplan så kan enskilda rektorer köpa in lite vad som helst. Olika massagemetoder, mental träning, positivt tänkande och konflikthantering. Allt får rum på livskunskapslektionerna.

Och det här har skapat en marknad för olika konsulter som säljer sina program till skolorna. När Socialstyrelsen 2008 gjorde en inventering räknade man till 228 sådana här olika metoder som florerar i den svenska skolvärlden.

Det här är en CD-skiva med mental träning för barn. Rösten tillhör livscoachen Maria-Pia Gottberg. Hon är en av många som har slagit sig in på den här växande marknaden.

Ett 80-tal skolor och förskolor har hittills köpt in hennes paket EQ-dockan: sex stycken dockor med olika känslolägen.

– Målet är att barn ska lära sig att identifiera och sätta ord på sina egna känslor. Hantera känslor, att få lite olika verktyg för att kunna påverka sitt sinnestillstånd. De får också lära sig en teknik att hitta ett ställe på kroppen, en känsloknapp kallar jag det.

"Vuxna människor skulle göra motstånd"

Men det är inte alla som är positiva till den här utvecklingen. Socialantropologen Åsa Bartholdson har gjort ingående fältstudier av hur undervisningen i livskunskap bedrivs runt om i landet. Hon anser att det som sker under de här lektionerna ofta kränker elevernas integritet.

– Väldigt många av de här övningarna och de här programmen, de handlar ju om saker … det är ju väldigt personliga frågor, det är väldigt … man är inne i en intimsfär på något sätt i ett offentligt sammanhang. Vi måste betrakta skolan som ett offentligt sammanhang, och vi måste betrakta klassrummet som ett offentligt sammanhang, därför man har inte valt de här människorna, man har inte valt sin lärare eller sina klasskamrater. Och där förväntas man exponera sig på något sätt inför alla de här olika människorna. I frågor som är otroligt personliga, och som jag tror att om vi skulle lägga fram ett sådant här program på en arbetsplats, så tror jag att de flesta vuxna människor skulle göra motstånd och säga det här kommer inte jag att vara med på. Det här har inte ni med att göra.

Det går åt mycket hårspray i lektionssalen när 17-åriga Denise Lövström lär sig göra konstfulla frisyrer. Vi träffar henne på Gnesta praktiska gymnasium utanför Södertälje där hon nyss börjat på frisörlinjen. Men det är inte bara att lägga en permanent eller göra slingor som Denise ska lära sig.

På schemat står också livskunskap en gång i veckan mellan tolv och halv två.

Första lektionen ville läraren att hela klassen skulle ställa upp sig i en ring.

"Hon frågade om någon hade blivit våldtagen"

– Och så skulle hon fråga oss en massa frågor, typ ja- och nej-frågor. Och sedan om vi svarar ja ska vi ta ett steg fram, och nej står vi kvar och vet inte skulle vi vifta med händerna. Och så frågade hon till exempel, har ni varit med om något riktigt riktigt hemskt? Och så tog vi ett steg framåt och så frågade hon om vi ville berätta det inför hela klassen. Andra gruppen frågade hon om någon hade blivit våldtagen. Och sedan frågade hon oss om vi hade någon alkoholist i familjen eller släkten eller något sådant där. Det tycker inte jag hör till. Det har inte klassen någonting med att göra.

Men hur kändes det när hon ställde den frågan, att ni skulle berätta om ni hade någon alkoholist i släkten?

– Det blev ju jättedålig stämning. Alla blev helt spända och var helt tysta. Det är ett så känsligt ämne.

Var det någon som klev fram då?

– Ja, fast det var ingen som ville berätta någonting. Alla bara svarade ja och nej. Ingen ville säga något mer.

Men de som tog ett steg fram, vad hände med dem då? Pratar ni om det här efteråt, eller så?

– Jo, hon frågade om vi ville berätta och sådant där, vem det var och så. Men det var ju ingen som gjorde det. Hon ifrågasatte ju det, om vi svarade ja eller nej, så ifrågasatte hon det och frågade typ: vem är det då, vad är det som har hänt eller någonting?

På Denise Lövströms skola i Gnesta har flera elever gett samstämmiga uppgifter om det som sagts på lektionerna. Men när Kaliber till slut får tag på läraren förnekar hon att hon frågat om någon blivit våldtagen i klassen.

Rektorn på skolan säger att hon inte vet vad som sagts och att läraren inte jobbar kvar längre. Skolan ska nu utreda vad som hänt på livskunskapslektionerna.

Och Denise Lövström är inte den enda eleven som känner att skolan inkräktar på hennes integritet under livskunskapslektionerna. Det berättar Niklas Delander. Han är generalsekretare på Elevrådens centralorganisation, det motsvarar ungefär elevernas fackförbund. Han har tagit del av många liknande klagomål.

Lärare som är kritiska

– Det finns ju fall där man ställer frågor om familjen, där det kan finnas grupper av elever som har problem hemma. Det kan handla om att man ställer frågor om hur folk mår. Men så finns det också en ganska stor grupp av elever som har integritet, de är inte intresserade av att diskutera de här sakerna i större grupper. De vill behålla de här sakerna för sig själv. Och det är väldigt viktigt att de också får göra det.

Det finns även lärare som är kritiska. En av dem är 1-7-läraren Mikael Ekström på Banslättskolan i Botkyrka.

– Jag vill ju att skolan ska vara en frizon för mina elever. De ska inte känna sig illa till mods på någon lektion. Jag har ju ett uppdrag som lärare att lära dem vissa saker enligt läroplanen, och att blotta sitt privatliv ingår inte i dem. Därför har jag valt bort vissa saker som jag tycker att det här kan få konsekvenser som inte är positiva för vissa elever. Där finns många, är jag helt övertygad om, som tycker att vi måste börja ifrågasätta detta men deras höst har inte blivit hörd. Och det är kanske inte lätt att ställa sig upp och säga det om man har ett fem, sex, sju, åtta kollegor som gladeligen tycker att det här är det viktigaste som finns, och då vill man kanske inte ta den striden.

På en annan skola i Botkyrka träffar vi en av centralgestalterna inom ämnet livskunskap, den före detta läraren och sedermera forskaren Birgitta Kimber. Det var i slutet av 90-talet som hon fick idén till det program i social- och emotionell träning, som senare skulle bli allmängods i den svenska skolan.

– Jag har varit i skolan i många år som lärare och speciallärare. Och sedan så gick jag ur skolan och jobbade åt socialtjänsten, åt BUP och sedan ville jag tillbaka till skolan igen, för jag tyckte inte att det var lika roligt att jobba med människor som hela tiden var i nöd. Och när jag kom tillbaks till skolan så upptäckte jag att det var väldigt mycket akututryckningar, att barn mådde dåligt, barn var elaka mot varandra. Det hade hänt något under de här närmare tio åren jag var ur skolan. Och då började jag fundera på om det fanns något man kunde göra.

Växande bransch

Många av dem som Kimber har utbildat, för stafettpinnen vidare genom att utbilda andra.
Här, på en workshop i Nacka har ett 30-tal lärare samlats för att lyssna till Cattis Olsén, som nu har blivit certifierad handledare i livskunskap.

– Känslor är information, till mig själv, om mig själv, från mig själv om hur jag har det i livet. Det är därför det är så viktigt att jobba med kollegor som är utbildade, som har fått en träning i att hantera de här situationerna. För det tränar vi också här. Vad händer om en elev springer ut ur klassrummet och börjar gråta? För att det väcker en stark känsla. Och kanske var det precis det här som den här eleven behövde, att få säga det här.

Att utbilda lärare i social- och emotionell träning är alltså en växande bransch. För att få en uppfattning om hur mycket fenomenet har spridit sig går vi igenom landets 290 kommuner.

I skolornas likabehandlingsplaner, på kommunernas hemsidor och i nämndbeslut står det om hur man alltmer börjat införa livskunskap som obligatoriskt ämne.

Nästan hälften av kommunerna har skolor med livskunskap på schemat. Och på allt fler orter i landet finns snart inte en enda kommunal skola som inte har det.

– Jag har jobbat i 17 år. Helt plötsligt så bara fanns det där. Det har bara växt fram och fått ett liv av sig själv. Det känns lite som kejsarens nya kläder nu. Ingen vågar tala om att kejsaren är naken. Man ska bara berömma, fina kläder. Det är väldigt svårt att se var börjar det och framför allt var kommer det här att sluta.

"Det är ett väldigt oklart uppdrag"

År 1994 införde dåvarande regering ett värdegrundsuppdrag i den svenska skolan.

Skolan har en viktig uppgift när det gäller att förmedla och hos eleverna förankra de grundläggande värden som vårt samhällsliv vilar på.

Och det är det här som skolorna ofta hänvisar till när Kaliber ringer runt och frågar varför skolorna har livskunskap på schemat.

Elevrådens generalsekreterare Niklas Delander menar att värdegrundsuppdraget är något som alla pratar om men som ingen tycks veta exakt vad det betyder.

– Det är ett väldigt oklart uppdrag.

Denise Lövström tyckte alltså att hennes skola begick ett övertramp när läraren i helklass frågade om någon blivit våldtagen eller hade en alkoholist i släkten.

– Det är mitt privatliv och jag kanske inte vill dela med mig av det.

Den metod som Denise skola använder sig av kallas Non Violent Communication, "undvik konflikter med hjälp av känslans kommunikation”, står det på den hemsida som marknadsför metoden.

På en lektion hade läraren skrivit upp olika egenskaper på tavlan.

– Så hade hon skrivit upp i en raden: ”du är äcklig” och näst ”du är snäll” och ”du är patetisk”. Och så sade hon att vi skulle säga det om varandra. Så om jag tycker att ena killen är äcklig, så ska jag säga det till honom att jag tycker att han är äcklig och sedan varför. Bara för att hon tycker att vi ska lösa konflikterna. Hon säger att bakom varje kommentar ligger en konflikt.

"Man ska öva på att sänka varandra"

Sådana här övningar, där barnen ska träna på att hantera kränkningar och mobbning, förekommer i flera livskunskapsprogram. Ofta kallas det för sänkningsövningar.

Ylva Ginsberg, som är överläkare i psykiatri på Karolinska, varnar för att vissa elever kan fara illa av de här övningarna.

– Man ska öva på olika sätt, alla möjliga sätt man kan komma på, att sänka varandra som det heter, att fälla kränkande kommentarer, visa med kroppsspråk att man ogillar den andra, för att sedan hitta strategier att stå emot de här sänkningarna. Och där menar jag, det finns barn som kan vara känsliga för det här. De kanske själva är mobbade, och att då behöva stå i en gruppsituation och kanske behöva ta emot den här typen av sänkningar från den som sedan ute på rasten har mobbat en och kommer att fortsätta mobba en på nästa rast. Det kan väcka väldigt mycket känslor och reaktioner hos barnet.

Ylva Ginsberg har nu gjort en anmälan till Socialstyrelsen och skolinspektionen. Hon kräver att man utreder vilka risker sådana här övningar kan medföra för elever. Hon anser att det finns drag av terapi, som skiljer livskunskap från all annan undervisning i skolan.

Kersti Wistrand är en ovanlig kombination av legitimerad psykolog och högstadielärare. När livskunskap infördes på hennes skola slogs hon också av likheten mellan livskunskap och gruppterapi. Och hon valde att befria två av eleverna från timmarna i livskunskapen.

"Flickorna hade börjat må dåligt"

– Anledningen var att de här flickorna hade börjat må dåligt. Ont i magen, huvudvärk, och sedan hade börjat bli frånvaro när det var livskunskap.

Att få säga "pass", används inom flera livskunskapsprogram som en utväg för elever som inte vill delta i en viss övning eller besvara en känslig fråga. Men flera experter som Kaliber talat med säger att det här inte fungerar, eftersom det blir en alltför stor press på den som inte vill svara.

Forskaren Åsa Bartholdsson har dessutom sett exempel på hur elever som inte vill bjuda på sig själva, misstänkliggörs av sin skola.

Eleverna i klass sju bearbetar sina morgontrötta kroppar. Dagens livskunskapslektion inleds med massage. Här, på Tallåsskolan i Katrineholm, har man just infört Birgitta Kimbers livskunskapsprogram, SET, social- och emotionell träning.

SET är det mest spridda programmet på livskunskapen, det används redan i drygt hälften av Sveriges grundskolor och allt fler kommuner köper in det.

SET-läromedlen finns för varje årskurs från förskolan ändå upp till sista året på gymnasiet. Eleverna får diskutera så vitt skilda områden som familj och vänner, sex och abort, alkohol och droger, livet och döden.

Övningar som kan vara skadliga

Läromedlen innehåller också många olika övningar; det kan handla om att ge sina klasskamrater massage, rita kartor över sin familj och bekantskapskrets, träna på att vara en god lyssnare som tittar folk i ögonen och lösa simulerade mobbningssituationer. Och som vi har hört, säger flera experter, att den här typen av övningar kan vara skadliga. Så här bemöter Birgitta Kimber själv den kritiken.

– Jag tror inte att barn kan fara illa av de här övningarna. Jag hade aldrig skrivit en övning som jag tror att barn kan fara illa av. Och det finns inte en enda studie hittills som visar på det. Här vill jag ju dock säga att psykologer och psykoterapeuter tycker och tänker olika. Jag är ju också legitimerad psykoterapeut och är också speciallärare och har jobbat med barn i 40 år.

Om man vill få en känsla för det genomslag Birgitta Kimbers program har fått kan man surfa runt på kommunernas hemsidor. Mer än en tredjedel informerar om programmets olika förtjänster och delar av Kimbers material har kommit att sätta sin prägel på språkbruket. På Värna skola i Hofors vill man ha:

... artiga, hjälpsamma och nyfikna elever som uppför sig bra och har ögonkontakt med den de pratar med.

Gotlands kommun citerar Kimbers lärarhandledning:

Den som är emotionellt intelligent är trevlig att vara med. Brist på emotionell intelligens kan göra att man inte kan planera sitt liv så att det blir så meningsfullt som möjligt. Den som inte är emotionellt intelligent upplever ofta sig själv som offer ...

Trebarnsmamman Eva Wettborg ingår i en föräldragrupp på Solhemsskolan i västra Stockholm. De har inlett en protest mot att deras barn måste ha SET på schemat.

Och det här - att SET-programmet skulle vara baserat på forskning och evidens. Det får även vi höra när vi kontaktar rektorer och kommunpolitiker runt om i landet.

Studie underkänns av Socialstyrelsen

Så här står det till exempel på Oskarshamns hemsida:

Genom forskning vet vi att SET främjar värdegrundsarbetet, ger ett tryggare socialt klimat, förebygger mobbning, främjar genusperspektivet.

Det framhålls också av statliga Folkhälsoinstitutet, som rekommenderar kommunerna att använda SET-programmet.

Vi besöker Sven Bremberg. Som ansvarig för hälsofrågor på Folkhälsoinstitutet har han spelat en betydande roll för spridningen av SET i skolsverige.

I sin rekommendation till skolor och kommuner framhåller Bremberg att elever som går Kimbers program dricker mindre, är mindre aggressiva och mår bättre. Detta med hänvisning till en studie som är gjord av Birgitta Kimber själv.

Vad som inte framgår av texten på hemsidan är att studien har ett så pass stort bortfall att den underkänns av både Socialstyrelsen, Skolverket och Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU.

När vi konfronterar Bremberg erkänner han också att Kimbers studie är bristfällig. I stället hänvisar han till internationell forskning, som ska visa att andra, liknande program, har goda effekter.

När vi bläddrar igenom Kimbers studie, ser vi ytterligare en sak som inte framgår av Folkhälsoinstitutets hemsida, nämligen att Sven Bremberg står som medförfattare. Det visar sig att han, vid sidan av sin roll på Folkhälsoinstitutet, har en roll till: som Birgitta Kimbers handledare på Karolinska institutet.

Vildvuxen flora av hundratals program

– I en idealisk värld så skulle ju jag inte befatta mig med en metod så här som jag är både handledare för och anställd på Folkhälsoinstitutet. Jag är inte främmande för att se att det finns jävsproblem här. Jag förstår problemet.

En sak är i alla fall säker. Folkhälsoinstitutets rekommendationer har hjälpt Birgitta Kimber att tjäna pengar.

Förutom försäljningen av sina läromedel reser hon runt och föreläser och utbildar handledare. Kostnaden för kommunerna: 20 000 kronor om dagen.

Men Kimber är långt ifrån den enda aktören på livskunskapsmarknaden. Hon har många efterföljare. Och hennes program SET är bara ett i en vildvuxen flora av hundratals program som används ute på skolorna. Inget av dem har någon vetenskaplig grund enligt Socialstyrelsen.

Myndigheter sågar alltså forskningen bakom livskunskapsprogrammen. Psykologer och andra experter oroar sig för att barn kan fara illa. Och elever vittnar om kränkande behandling på lektionerna. Ändå fortsätter livskunskapen att sprida sig i den svenska skolvärlden.

Läraren Mikael Ekström vill alltså att myndigheterna gör klart vad som gäller. Får skolorna ha livskunskap på schemat? Den frågan ska vi återvända till i nästa program om livskunskap i den svenska skolan.

Reportrar: Mattias Pleijel och Per Shapiro
Producent: David Gustafsson