14 november

"Den är riktigt skickligt berättad"

9:09 min

En charmig film med ABBA-låtar, en nyskapande och numera nästan klassisk film och en riktigt känslomässig och stark film. Allt på temat pappor.

Australisk pappa: Muriels Bröllop

Muriels bröllop är en underbart söt film från mitten på 90-talet. Det var här Toni Colette (Om en pojke, Liitle Miss Sunshine) fick sitt internationella genombrott. Även Rachel Griffith som hade en roll i TV-serien 6 Feet Under är med.

Det handlar om Muriel som är lite mullig, lite töntig och lite egen. Hennes tjejkompisar tycker att hon är lite fel, hennes syskon tycker att hon är konstig (och det är de själva också...) och hennes pappa tycker att hon är helt hopplös. Pappan tycker för övrigt att hela familjen är hopplös och vänsterprasslar bakom mammans rygg.

Muriels stora passion i livet är ABBA. Till slut tröttnar hon på att pappan tråkar henne och flyttar till Sydney för att jaga drömmen om ett eget bröllop. Det är charmigt, välspelat och fantastiskt med ett ljudspår av Abba-pärlor. Samtidigt som det inte bara är yta. Emellanåt fastnar skrattet i halsen och man ramlar ner i de djupare registren av sorg, självinsikt och skam.

Dansk pappa: Festen

Tomas Vinterbergs Festen var den första filmen som manifestet Dogme 95 (utarbetat ihop med Lars von Trier), som gick ut på att det mesta skulle vara "ofixat"; inget ljud pålagt i efterhand, ingen extra ljussättning utöver det som syns i bild, inga förändringar i klippningen o.s.v. I den här, första, Dogmefilmen fungerar det. Kanske tack vare en otroligt välberättad historia.

Det handlar om en dansk "fin" far som ska fira sin 60-årsdag på sitt gods. Dit är familj och vänner bjudna. Och redan under de första minuterna slås tonen an. Vi möter anländande familjemedlemmar som alla uppvisar oro över att kanske inte vara fadern till lags. Det är bäddat för konflikt. Och konflikt blir det! Den kulminerar i ett , numer nästan klassiskt, tal där ene sonen reser sig upp för att hålla tal, håller upp ett gult och ett grönt papper och låter fadern välja vilket av talen han vill höra (en blinkning till ett val som pappan gjorde mellan sonen och den numer avlidna tvillingsystern när de var små). Och sen rullar det på.

Hela tiden ger Vinterberg precis så mycket som man behöver för att undra vad sjutton som kommer härnäst, men aldrig mer än att man sitter nitad för att få mer. Ett fantastiskt både underhållande (för man skrattar hemskt mycket) och sorgligt hån av överklassen, konventioner och gamla mönster. Om man vill skulle man kunna se fadern och det han står för som en allegori för de gamla filmtraditioner som Dogmemanifestet ville bryta med.

Svensk pappa: Efter bröllopet

Då var det dags för ytterligare en film av en av mina favoriter, danska Susanne Bier. Men trots att filmen är dansk så är det inte en den danske pappan som är huvudpappa i den här filmen. Det är nämligen svenska Rolf Lassgård. Han spelar en framgångsrik svensk bosatt i Danmark, gift med en dansk fru med vilken har har två gemensamma barn och ett som från början är hennes. Han kom tidigt in i flickans liv och har varit som hennes egen far eftersom hon inte träffar honom.

Så bestämmer sig pappan för att ta kontakt med en man ur hustruns förflutna för att investera i hans barnhem i Indien. Motvilligt kommer dansken (Mads Mikkelsen) hem från Indien för att möta den svenska magnaten vars pengar han behöver och diverse bollar sätts i rullning.

Susanne Bier tar, som alltid, strupgrepp på tittaren och släpper inte förrän man har gråtit, skrattat, hulkat och snörvlat och lycklig men omtumlad kravlat ut på andra sidan. Det är kärlek och smärta, svek och misströstan, svikna löften och brustna förtroenden. Det är så stort. Och det är så bra.