NUNAVUT

Sälförbud slår hårt mot inuiter

Efter EU:s förbud mot handel med sälprodukter har den nordamerikanska sälmarknaden kollapsat. Det drabbar kanadensiska inuitsamhällen hårt, både ekonomiskt och känslomässigt.

Joelie Sanguya höjer sin yxa, stannar upp för ett ögonblick och svingar den sedan snabbt mot den frysta sälkroppen vid hans fötter. Bakom honom fyller en kör av hungriga slädhundar den arktiska luften med en kakofoni av upphetsat ylande och skällande i väntan på en välförtjänt middag.

Sanguya, inuitjägare, konstnär, filmare och slädförare, fortsätter att arbeta med yxan på det frusna kadavret, han tar bort huvudet. Sedan spänner han upp sälkroppen med en krok. Med slaktkniven tar han bort huden och skär upp späcket i små bitar som han kastar åt sidan.

 – Trampa inte på det, det fastnar i stövlarna och börjar lukta illa i tältet när det värms upp, säger han förmanande.

Efter att ha vuxit upp på den nordöstra kusten av Baffin Island i norra Kanada har Sanguya fått sig lära att inte låta något gå till spillo. Förr i tiden skulle han försiktigt ha tagit bort huden för att rengöra, torka och sträcka den. Hans fru eller någon annan sömmerska skulle ha använt den naturligt vattentäta huden för att göra en anorak, vantar, eller kamiks (traditionella inuitstövlar).

Men Sanguya behöver inte nya kamiks, vad han verkligen behöver är pengar för att köpa färsk mat, ammunition, gas, förnödenheter och betala räkningar. 

 – Jag lämnar huden och späcket för kråkor och fjällräv, hundarna äter bara späck när de är riktigt desperata, säger Sanguya.

Han greppar åter sin yxa för att fortsätta hugga den flådda sälkroppen i mindre bitar. Sanguya har dödat den vuxna vikaren tidigare på dagen med ett skott i huvudet.

Att jaga säl är inte alltid så lätt. Den traditionella jakten kräver flera mils färd med snöskoter eller hundspann på havsisen i jakt på sälens andningshål - ibland söker man i flera dagar. När ett andningshål hittats ligger jägaren blick stilla upp till flera timmar i den bitande kölden i hopp om att få skjuta eller harpunera djuret när det kommer upp för att andas.

Sanguya vänder sig mot sina hungriga hundar. Deras skällande och ylande är nu öronbedövande.

Förbudet mot handel med sälprodukter antogs i Europaparlamentet våren 2009, genom en omröstning som slutade med siffrorna 550 mot 49. Beslutet togs efter en obeveklig kampanj av djurskyddsorganisationer och aktivister som motsätter sig den kommersiella säljakten och kallar den omänsklig.

EU: s förbud gör undantag för sälprodukter som fås genom den inuitiska jakten för sitt uppehälle. Men inuitiska säljägare säger att undantaget är verkningslöst eftersom förbudet helt har raserat marknaden för sälprodukter. 

 – 1983 införde européerna förbud mot att harpunera sälungar och på den tiden fick vi höra att inuiterna skulle undantas från förbudet. Men när sälmarknaden kollapsade, trots att det fanns ett undantag för inuiter, så blev inuiterna lidande.

En koalition av organisationer, däribland jägar- och trapperorganisationer samt Inuiternas Cirkumpolära råd (Grönland) och Inuit Tapiriit Kanatami (Kanada) har under de senaste åren deltagit i domstolsprocessen angående förbudet mot sälprodukter.

De hävdar att det inte finns någon miljömässig motivering till handelsförbudet och att sälarna jagas på en rimlig nivå samt att deras jaktseder är humana. EU-domstolen införde ett tillfälligt upphävande av förbudet medan de granskade argumenten, men det återinfördes igen den 28 oktober.

Samtidigt överväger den kanadensiska regeringen att överklaga förbudet till Världshandelsorganisationen (WTO), eftersom man menar att förbudet grundar sig på felaktig information och bryter mot handelsskyldigheter.

Inuiternas säljakt för sitt uppehälle skiljer sig från den kommersiella jakten och har dragit till sig djurrättsaktivisternas vrede. Till skillnad från atlantkustens fiskare som jagar säl och förse garverier med skinn och läkemedelsföretag med Omega-3 fettsyror, så är den inuitiska jaktens syfte att ge mat till sina samhällen. Även jaktmetoderna är olika.

Inuitjägare använder oftast tunga skjutvapen istället för att klubba ihjäl sälarna. Skinnen har alltid varit en biprodukt av jakten samtidigt som det också är en välbehövlig inkomstkälla. Men det är inte bara den ekonomiska förlusten som smärtar för inuiterna, det är också en känslomässig fråga. 

 – Jag blir så arg, säger designstudenten Lisa Eetuk Ishulutak, och kämpar emot tårarna.

 – Sälarna riskerar inte att utrotas, och det är inte så att vi spärrar in dem, ger dem fett för att sedan döda dem och tjäna pengar. Utan det är bara hur vi lever.

Diane Giroux är Ishulutaks lärare på designskolan. Hon är inte inuit men upprörs av hur sälhandelsförbudet drabbar inuiterna.

 - Det känns som ett stort hyckleri att vilja rädda ett djur samtidigt som man tar död på en kultur, säger hon.

Inuitadvokaten, sömmerskan och aktivisten Aaju Peter anser också att förbudet är ett angrepp på inuiternas sätt att leva.

 – Vi har blivit attackerade för en färdighet som gått i arv i generationer. Vi var koloniserade som folk och nu är vår kultur på väg att koloniseras. De bestämmer vem som är inuiter och hur de jagar.

 – Jag reser och sitter i möten och kommittéer med östkustens säljägare. Vi är inte emot de bästa metoderna för jakt. Vi är beroende av denna inkomst, oavsett om vi är i Arktis eller på östkusten.

Aaju Peter reste till Frankrike i maj 2009 för att bevittna EU-omröstningen. Väl där kunde hon inte låta bli att tänka på familjerna hemma i byn Iqaluit, vilka skulle påverkas av förbudet, hon kände sig helt maktlös.

På middagen som arrangerades för besökarna från Nunavut började hennes känslor att koka på grund av det hyckleri hon upplevde.

 – Vi blev tillfrågade om vi ville prova specialiteten gåslever, det är anka som faktiskt har tvångsutfodrats. Det förvånade mig. Man ska inte skada djur, men om du ska äta dem så kan du tvångsmata dem innan!? 

 – Vilket hyckleri, jag har ingenting emot att föda upp eller jaga djur, men vi bör alla komma överens om att inte missförstå varandra.

I ett klimat där marken är täckt med snö i tio månader av året, där djurhållning och jordbruk är omöjligt, där är jakten en livsstil för inuiterna, en kulturell stöttepelare, ett sätt att leva hållbart, och slutligen handlar det om att överleva. Inuiterna skördar de resurser som mark och vatten ger och de är beroende av sälen.

Livsmedelspriserna i det kanadensiska Arktis är upp till tre eller fyra gånger högre än i söder, därför är sälkött ett nödvändigt komplement i inuiternas kost.

 – Där ute på tundran ligger mitt köpcentrum, min affär, jag måste gå dit för att få min mat, säger Nunavuts biträdande miljöminister Simon Awa.

Han oroar sig för att sälförbudet bara är startskottet i ett kulturellt krig där urbaniserade västerlänningar står på ena sidan och inuiter samt östkustfiskare står på den andra.

Awa hoppas att förbudet inte ska utökas till att gälla även andra vilda arter i Nunavut.

 – Det skulle ha en förödande effekt på de ekonomiska möjligheterna, särskilt för mindre kommuner där arbetslösheten är 60 till 80 procent, säger Simon Awa och påpekar att sälja sälskinn har stor betydelse för ett samhälle, för en familj som inte har andra inkomster.

För att dämpa effekterna av den kollapsade sälmarknaden så köper myndigheterna i Nunavut upp cirka 6.000 - 9.000 sälskinn varje år. Det betyder ungefär motsvarande 3,4 miljoner svenska kronor i intäkter för jägare, betydligt mindre än de skulle ha fått om sälskinnsmarknaden inte hade kollapsat.

Simon Awa uttrycker dock hopp om att nya marknader öppnas upp. Just nu arbetar man hårt med att hitta andra marknader.

 – Till exempel i Kina och andra icke-europeiska länder och vi kommer också att titta på allvar i Kanada.

När den kanadensiska senatorn Celine Hervieux-Payette anordnade lunch för ledamöter av det kanadensiska parlamentet i mars för att visa solidaritet med jägare så skapade det stora rubriker över hela nationen.

Hervieux-Payette hoppas den kanadensiska regeringen kommer att fortsätta trumma ut sitt budskap att Europeiska gemenskapen inte bör diktera vem som jagar vad i Kanada.

 – Vi behöver inte tillstånd från EU, vi pratar om handel och vi står inför Världshandelsorganisationen. Sälen jagas här och säl jagas på Atlantkusten det är exakt samma verksamhet.

Men kampen mot djurrättsaktivister har inte varit lätt. I början av året fick fiskeriminister Gail Shea en paj i ansiktet som en protest och fick höra "skäms på dig", två veckor efter sin återkomst från Kina.

Förra året beskrevs generalguvernör Michaëlle Jean som "barbarisk" av europeiska tidningar för att ha ätit sälhjärta under ett besök i Nunavut.

Enligt en opinionsundersökning som gjordes av regeringarna i Nunavut, Newfoundland, Quebec och Nova Scotia i samarbete med Institute of Canada, anser 75 procent av kanadensarna att djurskyddet är antingen något eller helt respekterat av säljägare. 82 procent stödjer en hållbar, human inuitisk säljakt. Men bara 34 procent av kanadensarna visste att trots att inuiterna är undantagna för förbudet, så har handeln med inuitjägares sälskinn minskat kraftigt.

Studenten Lisa Eetuk Ishulutak tycker att djurrättsaktivister och politiker i EU helt enkelt behöver en snabbkurs i det verkliga livet i Arktis.

 – Jag skulle ta med dem på camping och bara visa dem hur vi lever och hur mina förfäder levde. Under vintern och de kalla dagarna behöver vi sälarna för att överleva, de är inte i fara eller något annat.

Levon Sevunts, Ingrid Hein
Radio Canada International

Översättning:
Thomas Sarri

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio och SVT är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.


Vuođđu min journalistihkas lea luohtehahttivuohta ja bealátkeahtesvuohta.Ruoŧa Rádio ja Ruoŧa TV leat sorjjasmeahttumat politihkalaš, oskkolaš, ruđalaš, almmolaš ja priváhta sierraberoštumiid ektui.


Läs mer om hur vi bedriver vårt arbete:
Loga eanet mo mii doaimmahat bargguideamet:

Sveriges Radio