I dag går startskottet till klimatmötet i Cancún

Mangroveträsken kring Cancún är inte som de en gång var. Det är längesen de fick lämna plats för jättehotellen som ligger i en lång rad längs sandreveln ytterst mot havet.

Lite mer avskilt ligger Moon Palace, där klimatkonferensens alla förhandlare har sina möten. Om de inte vill, behöver de inte träffa några utomstående. Ideella organisationer och andra institutioner som brukar omge en sådan här konferens håller till flera kilometer därifrån på Cancún-mässan.

Runtomkring finns det gott om bistra, tungt skyddsklädda poliser med vapen av grövre kaliber, som kollar varje fordon som ska fram till konferensen.

Omkring 15 000 deltagare är nu i Cancún, alltså betydligt färre än vid förra årets klimatmöte i Köpenhamn, vars snöpliga slut nu förhandlarna måste ta sig vidare ur.

Det är långtifrån fråga om att få fram ett avtal. Istället försöker de att lösa upp de knutar som överhuvudtaget är möjliga.

En sådan fråga är hur utvecklingsländerna ska få ekonomisk hjälp för att mildra följderna av klimatförändringar, och för att utveckla ny teknik som kan bidra till att bromsa växthusgasutsläppen. I dokumentet från förra året, Köpenhamnsackordet, lovade rika länder att skapa en grön fond på 100 miljarder dollar.

Men hur det ska finansieras är ännu oklart, och en del utvecklingsländer klagar på att pengarna i den snabbstart-fond på 30 miljarder dollar för tre år från i år tas från redan beslutade biståndspengar.

En annan fråga är hur man ska mäta att de åtgärder som görs verkligen är effektiva, och att pengarna går till rätt ändamål.

Och kanske diskussionerna om att hejda skogsskövling kan leda framåt. Eftersom skogarna tar upp koldioxid, så bidrar de till att dämpa effekten av de utsläppta växthusgaserna.

Men många länder, däribland de största utsläppsländerna som Kina och USA lurpassar på varandra och vill inte binda sig för att minska sina utsläpp, eftersom de är rädda att det hämmar den ekonomiska tillväxten.

Köpenhamnsackordet dämpar inte alls växthusgaserna i den takt som behövs enligt klimatforskarna. Det är dessutom inget avtal, utan en lista över frivilliga åtaganden.

De optimistiska brukar säga, att det ändå omfattar betydligt mer av utsläppen än Kyotoprotokollet, men där ställs å andra sidan bindande krav för många industriländer som historiskt sett haft de största utsläppen. Så när jag frågar delegaten Erastas Getonga från Kenya, i guldbrun batikskjorta, vad han hoppas på mest av förhandlingarna, svarar han:

– En fortsättning av Kyotoprotokollet, det är det enda vi har.