Kulturåret 2010

Konstens 2010: kalabalik och navelskåderi

7:49 min

2010 var året då Sverigedemokraterna valdes in i riksdagen, med totalstopp för statligt stöd till provocerande konst på programmet. En kulturpolitik som borde tilltala de åhörare av Lars Vilks föredrag vid Uppsala universitet i maj, som blev så provocerade att de tog till .

Det föredraget fick avbrytas, men i oktober fick Vilks komma tillbaka - nu i skydd av Uppsalapolisens största kommendering sen påven var i stan. Jag var där, och tog del av Lars Vilks yttrandefrihet. Bevakad av dubbla poliser vid var tredje bänkrad, filmad och innan dess naturligtvis både kroppsvisiterad och väskröntgad.
  Penna fick man bara ha med sig om man var journalist, och över alltihop cirklade en helikopter.

700.000 kostade kalaset, ett skolexempel på statligt stöd till provocerande konst. Men det kan den väl vara värd, yttandefriheten. Lite synd, bara, att den - trots den storstilade satsningen - inte kunde rymma även muslimer. Några ynglingar med texten "Sveriges fria muslimer" på sina tröjor kördes bort, utan att ha uppfört sig illa och .

Men släpps man inte in i salongerna, finns det ju andra sätt att visa vad man tycker.

"Våra aktioner kommer att prata för sig själva. Så länge ni inte slutar ert krig mot islam och förnedrande mot profeten Muhammed, fred vare över honom, och ert dumma support till grisen Vilks."

Taimour Abdulwahabs sista ord, som de flesta av er nog redan hört några gånger nu. Sveriges första självmordsbombare, och - som Lars Vilks uttryckte saken - rondellhundsprojektets första dödsoffer. Det kunde blivit fler. Ändå är det, mig veterligen, ingen som föreslagit att vi ska anpassa våra grundlagar efter religiösa känslor - och det är förstås bra. Samtidigt krymper utrymmet för en nyanserad diskussion av, exempelvis, Vilks och hans rondellhund som ett uttryck för de främlingsfientliga stämningar som tilltar i hela Europa.

"You're either with us or with the terrorists" som George W Bush skulle sagt.

Är det därför som delar av samtidskonsten verkar vilja stänga dörren om sig och syssla med sitt istället? När Bonniers konsthall tog om den unga samtidskonsten, i våras, slogs Kulturnytts Mats Arvidsson av hur inåtvänt det var:

Här finns knappt ett spår av samhälle eller sociala verkligheter, knappt något av de stora samtalsämnena, dom som faktiskt brukar förekomma rätt flitigt i samtidskonsten, inget om klimat, ekologi eller postkolonialism, inte ens någon genderdiskussion.

Lika inåtvänt blev det när Moderna museet fattade sitt grepp på den svenska samtidskonsten i andra upplaga. För att norpa en särskilt lyckad formulering ur min egen recension: om den första Modernautställningen, för fyra år sen, kunde liknas vid en mångstämmig sång om Sverige och samtiden, framstod den här mer som ett entonigt föredrag om konstens kall.
  Och källor, kunde jag lagt till, för många av bidragen kretsade kring frågan hur konst uppstår, vem som gör den och har rätt till den, hur mottagandet förändrar den och så vidare. Relevanta frågor, säkert, i synnerhet om man är konstnär. För oss andra är det en del annat som pockar på uppmärksamhet.

Efter en blek start placerade sig nya Moderna museet i Malmö på världskartan, med Israeliska Yael Bartanas stora . Hennes modiga gestaltning av mellanösterkonflikten - och fiktiva iscensättning av en judisk återinvandring till Polen - var både häpnadsväckande och upplyftande. Konst påstås så ofta väcka nya tankar, men här hände det faktiskt.
  Och på Edsviks konsthall utanför Stockholm speglade sig samtiden i 1900-talets mörka och murkna vatten, i Roj Fribergs magnifika . Den var som ett slag i magen.

Ett annat stycke levande konsthistoria kunde man se på Moma, Moderna museet i New York, när den legendariska performancekonstnären  satte sig ned på en stol, mitt i museet. I fyra månader. Varje dag, från morgon till kväll. Man kunde slå sig ned mitt emot henne, och stanna så länge man ville, bara man höll tyst. Jag träffade henne några dar innan föreställningen började, och performancelegenden avslutade intervjun med en vits:

– Vet du hur många performancekonstnärer man behöver för att skruva i en glödlampa? Inte jag heller, för jag var bara där i fyra timmar.

Parallellt med Abramović egen performance visade MoMa en stor retrospektiv över hennes 40-åriga verksamhet. Också där deltog livs levande aktörer, somliga spritt språngande nakna - vilket, även 2010, betraktas som väldigt utmanande i USA. Kanske i synnerhet i ett USA där konservativa krafter återigen sätter agendan.
  Då prövas museernas integritet. Som i Washington, där Smithsonian tog bort en  från en utställning, efter protester från en grupp katoliker som ogillade en sekvens med myror som kryper över ett krucifix. Varpå det amerikanska konstlivet reste sig som en man och skrek "censur"!

Smitsonians undfallenhet blev särskilt laddad, eftersom filmen var gjord av en konstnär, David Wojnarowicz, som dog i Aids i början av 1990-talet, under just de år som republikanska senatorer och reaktionära tv-predikanter gick till storms mot det dekadenta kulturlivet - och till sist lyckades stoppa det statliga stödet till provocerande konst, i USA.

Nu visas A Fire in My Belly, som filmen heter, på massor av ställen runtom i USA och inte minst, förstås, på nätet. Se där vad lite censur kan göra.

Men bekymmer med museers integritet har vi även på närmare håll. Världskulturmuseet i Göteborg skulle visa Elisabeth Ohlson Wallins fotoutställning , om religiös förföljelse av homosexuella. Sedan skulle de plötsligt inte det, men sedan - när det blev bråk om det - skulle den visas i alla fall... men kanske inte riktigt så länge som det var tänkt... Och till sist kom det fram att museichefen Mats Widbom hade försökt få Elisabeth Ohlson Wallin att .

Det är inte första gången Världskulturmuseet har svårt att handskas med kontroversiellt material. Nästa gång regeringen utser en ny chef för museet - snart, hoppas jag - får de försöka hitta någon med integritet och lite mod.

Den kinesiske konstnären Ai Weiwei är en av få kritiska röster som regimen i Kina inte lyckats tysta - eller kasta i fängelse, som fredspristagaren Liu Xiaobo. I oktober fyllde Weiwei golvet till den stora turbinhallen på Tate Modern i London med 100 miljoner små handgjorda solrosfrön i porslin. En mäktig och mångtydig installation som besökarna fick kliva omkring i de första veckorna, tills man upptäckte att porslinsdammet från de krossade fröna kunde vara hälsovådligt. Så här avslutade Cecilia Blomberg sin , i Kulturnytt:

Men fröna är också en bild av början på något nytt. Ett fält fyllt med en miljon enskilda frön som innehåller spirande förväntningar. Några har krossats till marken. Men det finns tillräckligt många kvar för att släppa fram nya krafter och låta nya idéer ta form. Och de fröna är så många att ingenting kan hindra dem.