Emil Boss om jobbet, kroppen och språket

Januari betyder i bokvärlden lyrikutgivning och debutanter. Emil Boss är född 1979. (I TV-serien Rederiet spelade han som barn Reidar Dahlén Jr under de första säsongerna.) Som fackligt aktiv i SAC Syndikalisterna har han bland annat skrivit artiklar och protesterat mot nyinvandrades arbetsvillkor. Hans första bok heter ”Vad avlägsna vi ser ut man kan knappt tro att det är vi”.

”till mina arbetskamrater” står det först av allt i boken. Det är en arbetsskildring det här, stöpt i svensk, mycket samtida poetisk form. En typ av bok som för några år sedan skulle ha getts ut av det lilla förlaget OEI. Idag är det stora Albert Bonniers förlag som i kanske sista minuten hakar på en lyriktrend som har peakat och är på väg ut. Men visst, omslaget är fint, effektivt, med bokstäver som grötar ihop sig och blir som siffror, på håll kanske människogestalter, utsuddade individer i kollektivet. Poetisk politik? Absolut.

Emil Boss har jobbat i kassa, fått sin lönespecifikation och sett lyriken i listan över antalet jobbtimmar, angiven timlön, ob, personnummer. Med en sista spalt längst ut till höger om hur många timmar han sammanlagt har arbetat. En skrämmande växande skara. 9412, 5 timmar är det sista angivna och listan som vindlar upp och ner för sidorna väcker en skräck. Tänk vad han kunde ha gjort istället. Istället för att sitta i flera tusen timmar så som dikten beskriver: ”kassabandet/hej/ pedalen tangenterna skärmen/femtioåtta/ tjugolapparna/tack/ enkronorna/varsågod” Och så vidare. Vad gör våra mekaniska jobb med kroppen och med språket? Det är vad boken vill undersöka och forskningen går väl hyfsat så länge poeten håller sig till den poesi han hittar i form av utvecklingssamtalsmallar och arbetsscheman. Men när han ska skriva alldeles själv, hela dikter, är det här väldigt svagt. ”trottoaren öppnar upp sig” är en diktinledning som inte gör sitt jobb. Ofta är bilderna olyckligt otydliga: ”otäckta takstolar som spretande fingerben i en hand som sakta sluts”. Que? Det är en styrka att plocka upp poesin omkring oss. Men ur den egna pennan måste lyriken till sist också komma.