Recension | Opera

Hatten av för operastudenterna!

2:46 min

Avgångsstudenter från Göteborgs respektive Stockholms operahögskola har mötts i ett kärlekstema på Folkoperan i Stockholm. Mozarts Figaros Bröllop i regi av Mira Bartov och Donizettis Kärleksdrycken i regi av Claes Fellbom spelas varannan kväll. Kulturnytts Ella Petersson har just sett de två premiärerna.

Hur ska flera hundra år gamla operor (komedier dessutom) kunna berätta något för mig om kärlek? Om tvåsamhet, flersamhet eller ensamhet som berör mig i dag?

Ta Kärleksdrycken - ytspänd, svämmar fullständigt över med förlegad syn på såväl kvinnor som män. Och Figaros bröllop är egentligen inte mycket bättre: förvecklingskomedi och dörrsmällarfars. Herrar och pigor och fuffens i klädkammaren…

Men allt detta trams kan faktiskt, rätt regisserat, ställa en del av dagens relationsproblematik, eller kanske idén om Kärlek, på sin spets.

Mira Bartov har förutom svängdörrar och den obligatoriska Figaros bröllop-sängen, ställt en terapisoffa i kanten av scenrummet. Där får karaktärerna bre ut sina hjärtan. Det är en smart nutidsmarkör, men när de sjunger till sin terapeut så exkluderar de publiken och känslan stannar vid kanten av schäslongen istället för att krulla nackhåren på publiken på balkong.

Men regin är i övrigt tät, tajmad och trygg för sångarna som inte bara låter bra utan är helt fantastiska skådisar. Särskilt Frida Josefin Österberg som gör Cherubin är plastisk, fysisk, omedelbar och oslagba

Många röster är jättespännande material och ensemblerna sitter som en smäck. Känslan i operans slutscen är nästan masspsykotisk: varför kan vi inte alla i hela världen bara sova i samma säng?

För att kärlek och förälskelse också innebär svek, svartsjuka och stundvis stukat självförtroende; teman i såväl Figaros bröllop som i Donizettis Kärleksdrycken. Eller så handlar Kärleksdrycken om placeboeffekt? Eller så handlar den om ruset?

Just denna kväll så vet jag faktiskt inte. Claes Fellboms tanke kring vad han som regissör ville berätta gick nog vilse i alla omotiverade promenader och dragkamper över scengolvet, eller doldes bakom märkliga viftande palmblad och skrikiga kostymer.

Claes Fellbom har gjort många stora insatser för operakonstens utveckling men detta var inte en av dem. Iscensättningen blev lite för ytlig till och med för att vara en italiensk buffa. Men vokalt var det bra, mycket bättre än berättartekniskt.

Hatten av och all min kärlek till de begåvade avgångsstudentern. Behåll ert driv och er lust, så ska nog de mest uråldriga operakomedier kunna fortsätta att beröra även i vår tid.