Kan en robot vara en vän?

Sherry Turkle är en sociolog och psykolog, verksam vid MIT i Boston, som skrev sin första studie över människans förhållande till datorer redan i mitten på åttiotalet. Sedan dess har datorerna blivit en självklar del av de flesta människors vardag och i sin nya bok, Alone Together, är det vardagsumgänget mellan människor och maskiner som står i centrum för Sherry Turkle. Boken har väckt stor uppmärksamhet sedan den publicerades i januari och Anders Mildner, som är frilansjournalist, specialiserad på sociala medier, har läst den.

Vid mitten av 1990-talet inleddes en rad nya tekniska experiment. Vid ställen som MIT i USA funderade unga forskare över en tillvaro där deras kroppar stod i ständig kontakt med internet. I experimenten bar de glasögon med digitala skärmar, ungefär sådana som stridspiloterna har, och var uppkopplade via datorer och sändare som de hade lagt i sina ryggsäckar.

Man ansåg att den mänskliga hjärnan skulle behöva hjälp i en allt mer komplicerad teknisk tillvaro och genom att på olika sätt modifiera kroppen kunde man kanske ge oss bättre verktyg att navigera i tillvaron.

Det här var cyborgdrömmar, som hämtade ur science fiction-romaner.

Och det kanske mest märkliga med dom är att dom har blivit sanna. 15 år senare framstår ju det som en gång betraktades som aparta experiment som helt vanlig vardag, för dom allra flesta. Så många av oss ÄR ju ständigt uppkopplade: inte minst via våra telefoner – som vi ständigt bär intill kroppen och nästan aldrig lägger längre än en meter ifrån oss. Inte ens när vi sover.

I boken Alone Together försöker den amerikanska forskaren och psykologen Sherry Turkle ta reda på vad det här egentligen betyder för oss som människor. Hennes forskningsresultat kommer med all säkerhet att låta höra talas om sig den närmaste tiden.

Hon hävdar nämligen att vi i allt högre grad börjar att betrakta tekniken som om den vore mänsklig.

I sina studier har hon låtit unga och gamla umgås med olika robotleksaker. Från det lilla lurviga fantasidjuret Furby, till robothunden AIBO och robotdockan My Real Doll, som på många sätt uppträder som en riktig bebis.

Turkle, som kikat på vårt förhållande till sådan här teknik ända sedan 80-talet, har noterat ett plötsligt skifte. Men skiftet handlar inte ett dugg om teknikens landvinningar – utan om OSS.

Kan en robot vara en vän?

På 80-talet svarade folk nej. Visst, man kunde se en framtid där robotar utvecklades till bra hjälpredor, till exempel i hemmen, men man skulle aldrig släppa in dem i känslovärlden. Eftersom robotar inte kan ha några känslor.

25 år senare är situationen radikalt annorlunda.

De barn – och vuxna – som i Turkles studier umgås med robotleksaker, tyr sig nu till dem och interagerar med dem som om de vore mänskliga. Efter bara några minuter letar barnen som Turkle studerar efter plastleksakernas "behov" och försöker tolka deras "känslor".

Vår uppfattning om vad SÄLLSKAP är håller på att reduceras till att betyda att få lov att umgås med NÅGOT, vad som helst, bara det ger oss full uppmärksamhet, skriver Turkle och zoomar sedan ut till den verkligt oroväckande bilden för att peka på en orsak: För utanför barnens värld finns så klart föräldrarna. Ständigt uppkopplade, ständigt stressade. Aldrig riktigt närvarande och med ansiktet hela tiden begravt i den där telefonen, full av mail, sms och statusuppdateringar och annat "viktigt".

Här vänder Turkle på myntet och säger: Om det är så att vi begär mer och mer av tekniken – så verkar det som om vi samtidigt förväntar oss mindre och mindre av våra medmänniskor. Vi börjar att leta efter det mänskliga i robotar, men betraktar samtidigt i allt högre utsträckning människor som objekt. Vi samlar på dom genom Facebook. Vi kommunicerar med dom via textmeddelanden, men vi drar oss för att möta dom öga mot öga.

Just det här senare är en slutsats som redan – och med rätta – är omdebatterad. Om Turkle är noga och forskaraktig i bokens robotdel, är hon desto mer yvig och generaliserande i de kapitel som handlar om våra nya kommunikationssätt. Ändå sätter boken fingret på en punkt som antagligen kommer att bli mer och mer öm, ju längre fram i tiden vi kommer. 

Sanningen är ju att du kan gilla den tekniska utvecklingen hur mycket du vill, men alla sociala förändringar har ett pris.

Ur det perspektivet är Alone Together en mycket tidstypisk bok. Sigmund Freud skrev om att vi vantrivdes i det moderna. Zygmunt Bauman om att vi vantrivdes i det postmoderna. Nu pekar Sherry Turkle på några möjliga orsaker till varför vi kommer att fortsätta att ha bekymmer i interneteran.

Hur mycket cyborgs vi än lyckas bli.

Anders Mildner