Recension | Litteratur

Boardys "Mot ljuset" blir till en samtida tidlöshet

2:12 min

Elin Boardy är född 1979 och bosatt i Göteborg, hon debuterade för två år sedan med Allt som återstår, ett starkt och stramt kvinnoporträtt från början av förra seklet. Även denna gång, i romanen Mot ljuset, skriver hon om kvinnoöden i en svunnen tid.

Elin Boardys nya roman beskriver en resa från välsignad ovetskap och kvävande konventioner, till något nytt och okänt. Det är Elly som följer sin syster Annie på hennes bröllopsresa till det exotiska Malaya i en efterkrigstid då svensk borgarklass fortfarande höll på konventionerna, och kolonialismen ännu inte skämdes för sig. Men det är en tid då en stor samhällsomvälvning börjar kännas oundviklig.

Och Elly, en ung dam med konstnärsdrömmar som nöjt sig med en tjänst som kartriterska, härbärgerar hela den konflikten mellan nytt och gammalt. Hon beundrar sin söta syster men vill ta egna, större kliv än den kvittrande flickhustruns. Hon reagerar med fasa på koloniala övergreppen mot lokalbefolkningen i Malaya men njuter samtidigt stort av den nya frihet som en vistelse vid djungelns rand ger henne. Och så blir hon förälskad i den temperamentsfyllde socialisten Niels, som också han är medföljande på denna underliga bröllopsresa.

Starka känslor pyr under ytan, samtidigt finns något impressionistiskt, en pastellfärgad suddighet, över Elin Boardys prosa. Ändå, eller kanske just därför, bär den en spänning. I Ellys allt säkrare pennstreck, i hennes manhaftiga klädbyte från förtjusande klänningar till sakliga shorts och kängor, i all den potentiella kvinnokraft som växer upp inom henne och hotar spränga den välartade borgerlighetens ramar.

Det oförlösta bibehåller med nödvändighet sin spänning.

Även i sin debut Allt som återstår drog Elin Boardy upp strama, rena linjer, i en romankonst som känns otidsenlig i sin vägran att varken splittra prosan med den postmoderna hammaren eller gnugga fram njutningsmys med underhållningslitteraturens grepp.

Nä, Elin Boardy håller sig till historieberättandet av det sparsmakade, formmedvetna slaget, men hon gör det så väl. Och med en nutida maktkritisk analys som osynlig underström blir Mot ljuset en alldeles samtida tidlöshet.