Varför Libyen och inte Elfenbenskusten?

Om en intervention i Libyen, som återupprättat det internationella samfundets heder. Eller har den avslöjat dess hyckleri? Hör om arbetet bakom FN:s historiska Libyen-beslut, och om händelserna i Elfenbenskusten, där rop på ingripande möts av tystnad. Vad händer när FN:s vackra deklarationer möter brutal verklighet i den libyska öknen och på gatorna i Abidjan?

Så lät det för mindre än en månad sedan, under en fredlig demonstration till stöd för Alessane Ouattara i Elfenbenskustens huvudstad Abidjan. Sju obeväpnade kvinnor sköts ihjäl. Sen dess har utvecklingen gått snabbt, och våldet har bara ökat.

En BBC-rapport om styrkor lojala med Alessane Ouattara – politikern som av omvärlden erkänns som segrare i förra årets presidentval – som under den senaste veckan samlat sig till en våldsam offensiv genom landet. Stad efter stad har erövrats tills de i torsdags nådde sitt mål, landets största stad Abidjan. Ögonvittnen berättar nu om en stad förlamad av skräck. FN och människorättsorganisationer anklagar båda sidor för brutala övergrepp mot civilbefolkningen. Och sakta träder bilder fram av vad som hänt under rebellernas framfart - i staden Duekoue dödades bara i tisdags minst 800 människor enligt Röda Korsets representant på plats.

Sedan Ouattaras styrkor kom till Abidjan har det talats om timmar innan tiden är ute för den sittande presidenten Laurent Gbagbo, som vägrar att lämna ifrån sig makten, trots internationella påtryckningar och ekonomiska sanktioner som håller på att driva landet i total kollaps. Rivalerna om presidentposten är ärkefiender sedan årtionden. Och valet som skulle sätta punkt för ett decennium av inbördeskrig har istället rivit upp de gamla såren på nytt. Och från flera håll varnas det för riskerna för ett nytt folkmord - oroväckande signaler: det hätska språkbruket mellan olika grupper, hus som märks ut, människor som skjuts ihjäl för att de tillhör en viss grupp. Och skulle Ouattara nu ta över makten är det inget som garanterar att konflikten därmed upphör. Hatet och våldet är djupt rotat efter decennier av starka motsättningar.

Sedan våldet blossade upp på nytt efter valet för fyra månader sedan, har en miljon människor drivits på flykt. Hjälporganisationer har varnat för att Elfenbenskusten återigen står på randen till inbördeskrig och har vädjat om hjälp och skydd för befolkningen. Men deras rop och rapporter om vad som händer i detta land, som tidigare beskrevs som juvelen i Västafrika, har haft svårt att tränga förbi revolterna i Nordafrika och katastroferna i Japan i konkurrensen om uppmärksamhet. Bland ivorianer i Sverige är oron för anhöriga och utvecklingen i hemlandet desto större. Konflikts Lotten Collin träffade flera av dem i veckan.

Frågan är: Vad är omvärldens ansvar? Och när, och hur, ska omvärlden ingripa? Och när ska man låta bli? För drygt två år sen gjorde vi ett program som handlade om Responsibility to Protect – skyldigheten att skydda – den princip som ligger till grund för den militära interventionen vi nu ser i Libyen, och även delar av FN:s engagemang i Elfenbenskusten. I korthet går den principen ut på att alla staters suveränitet också innebär en skyldighet att skydda befolkningen. Och när stater sviker den skyldigheten – genom krigsbrott, folkmord, etnisk rensning eller brott mot mänskligheten – så får omvärlden rätt att, trots suveräniteten, gripa in i den statens inre angelägenheter.

Den här principen är förstås kontroversiell och mycket svårare att omsätta i verkligheten än vad den är i teorin. Så det hade varit ganska tyst kring det som på FN-språk kallas R2P, alltså Responsibility to protect – ända till franska stridsplan för två veckor sen började attackera libyskt pansar utanför Benghazi – stödda av FN-resolutionen 1973 som hänvisade till just Skyldigheten att skydda. Men hur ser det praktiska arbetet ut, med att i praktiken omsätta en så lovvärd humanistisk princip i hård, politisk verklighet? Hur väljer man var man ska ingripa och var man inte ska engagera sig? För att ta reda på hur man ser på den här utvecklingen från FN-håll, ringde Konflikts Ivar Ekman upp Edward Luck, som är helt central i såna här sammanhang: han är FN:s generalsekreterares särskilde rådgivare för Skyldigheten att skydda. I praktiken är han alltså den tjänsteman som är satt att förhindra framtida folkmord och krigsbrott mot civilbefolkningar. Och Edward Luck börjar med att slå fast att det som hänt i Libyen är historiskt.

En person som är av en helt annan uppfattning är freds- och säkerhetsanalytikern, Linda Darkwa. Hon är i vanliga fall verksam vid universitetet i Ghana, men för tillfället inbjuden som gästforskare vid Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala. För henne är den internationella interventionen i Libyen den slutgiltiga bekräftelsen på det internationella samfundets dubbelmoral. Människors behov är bara en bricka i spelet om det verkliga intresset - oljan, hävdar hon.

Gäster är Magnus Jörgel med stor erfarenhet från Västafrika där han bland annat har jobbat som rådgivare åt den Liberianska regeringen efter inbördeskriget där, samt Jan Eliasson, FN-veteran med erfarenhet från många oroshärdar där FN har gripit in.

Programledare: Daniela Marquardt
Producent: Ivar Ekman