"Byron bores me"

(OBS, 1 april 2011) Att läsa bra poesi är som att möta en människa i ett helt eget litet hörn av världen, och där få ta del av vad han eller hon har sett. Poesin är en intim konstart så det är inte så konstigt att de som älskar poesi ofta försvarar sina favoritpoeter som om de vore en del av familjen, också när de upphöjts till nationalklenoder. Den brittiske 1800-talspoeten Lord Byron har kallats Europas första superstjärna, och när en doktorand i Cambridge nu lagt fram en avhandling som ifrågasätter Byrons poesi har reaktionerna blivit våldsamma. Författaren Gabriella Håkansson har gjort dagens radioessä, kring poesins status i allmänhet, och Lord Byrons i synnerhet.

Några kallar det för en storm i ett vattenglas, andra menar att det är det tjugoförsta seklets viktigaste kulturella händelse. Jag syftar förstås på Byrondebatten. Frågan om den brittiske artonhundratalspoeten Lord Byron är tråkig att läsa eller inte har på kort tid spritt sig från den  akademiska världen till alla delar av det brittiska kulturlivet. Författaren Zadie Smith har i en artikel i Granta manat till besinning och kallar debatten för ”vårt lands största skamfläck”, medan den stridbare amerikanske litteraturprofessorn Harold Bloom påstår att utfallet av Byrondebatten kan vara avgörande för Europas framtid.

Så, vad är det egentligen som har hänt?

Ja, allt började i liten skala när Cambridgedoktoranden Michael Wilmer i mitten på februari lade fram sin doktorsavhandling The Curse of the Contemporary. A Second look at Lord Byron’s writing. Avhandlingen handlar om den engelska romantikens portalgestalt, poeten och adelsmannen Lord Byron.

Byron har kallats för Europas första superstjärna. Han skrev dikter som hyllade friheten, utmanade censuren och föraktade förtrycket. Han var omtalat vacker men förföljdes av mörka rykten om incest med sin halvsyster, och han hade ett hemligt lyte - en klumpfot som han på alla sätt försökte dölja för den växande skara beundrare som läste och dyrkade allt han skrev. Byron var, liksom poeterna i kretsen kring honom förespråkare för den radikala upplysningen. Han stödde olika underjordiska frihetsrörelser och 1823 beslutade han att själv rusta en armé och dra till vapen i grekernas frihetskamp mot turkarna. Företaget blev pinsamt, för att inte säga katastrofalt. Den dekadente adelsmannen var plågsamt oerfaren när det gällde krigföring, och även om det brukar heta att Lord Byron dog för friheten, så är sanningen den att han misslyckades totalt med det militära fälttåget och han dog i sviterna av en febersjukdom i Missolonghi. Hemma i England fördömde man officiellt den romantiske hjälten. Westminster Abbey vägrade upplåta en grav åt honom, och adeln, ja den skämdes så för att visa sig under begravningskortegen att man skickade tomma vagnar. Men folket däremot – de dyrkade honom med samma passion och brinnande glöd som fransmännen en gång dyrkat Napoleon. Hysterin som omgärdade den för tidigt bortgångne poeten kan närmast jämföras med vad som hände när Michael Jackson dog. Människor gick man ur huse för att se kistan och grät sig medvetslösa av sorg. Tryckpressarna gick varma och snart läste varenda bildad europé Lord Byron, som också brukar betraktas som den moderna tidens förste medialt skapade idol. Idag hyllas han som en nationalklenod och har närmast kommit att bli en symbol för det kulturella etablissemanget. Hans radikala böjelser har fallit i glömska. Lord Byron är sinnebilden för det konstnärliga geniet.

Men tillbaka till Cambridge. Den fråga Michael Wilmer ställer i sin kontroversiella avhandling är: Var Byron egentligen så mycket bättre än sina samtida diktarkollegor? Och i få fall – går det att mäta litterär framgång? Wilmer använder sig av en mätmetod som ofta tillämpas inom sociologin och graderar de ämnen Byron skrev om efter deras samtidsaktualitet på en skala ett till tio. Omnämnandet av Napoleonkrigen får tillexempel tio poäng, medan referenser till en obskyr renässansförfattare inte får mer än två poäng. Genom att rad för rad betygsätta samtidsfrekvensen i Byrons dikter och därefter jämföra med verk från andra författare, försöker Wilmer visa att Byrons litterära framgångar helt berodde på att han skrev om aktuella ämnen. Byrons diktdebut Childe Harolds pilgrimsfärd får tex 8,2 aktualitetspoäng, medan Wordsworths dikt Påskliljorna som har röstats fram som den vackraste engelska dikten genom tiderna - bara får ynka 1,3.

Och det må ju vara hänt.

Men Michael Wilmer går längre än så. I avhandlingens slutkapitel vidareutvecklar han sin aktualitetsteori och hävdar att höga poäng på samtidsskalan också är avgörande för ett verks livslängd. De texter som har högst poäng är paradoxalt nog de som snabbast glöms bort. För att bevisa sin tes skapade Wilmer en Facebooksida där han uppmanade engelskspråkiga litteraturstudenter i hela världen att betygsätta en rad slumpvis utvalda texter ur den engelska kanon. Verkens upphovsmän angavs inte. Skalan var även här ett till tio där tio stod för Divinely Supreme, och ett för Deadly Boring. Över nittiotusen studenter deltog i undersökningen som spred sig som en löpeld över internet och precis som Wilmer förutsett så hamnade Lord Byron långt ner på rankingskalan. Jane Austen fick 8,5 poäng. Sir Walter Scott fick 5,1 och Horace Walpole 6,2. Men den brittiska nationalhjälten Lord Byron – representerad med ett utdrag ur klassiska långdikten Don Juan som alla engelska barn läser i skolan  – den fick katastrofalt låga poäng. 0,25.

Summa summarum. Byron är tråkig. Dödstråkig.

Över en natt delades den engelska institutionen på Cambridge i två läger. Ett som stödde Wilmer, och ett som menade att hans metoder var kvasivetenskapliga och krävde att avhandlingen skulle underkännas. Studenttidningen fick nys om det hela och saken ställdes på sin spets.

Ska Bertel Thorvaldsens berömda byst av Lord Byron – som stolt tronar i institutionens entré – ska den bytas ut mot en staty av Barbara Cartland, undrade reportern?

- Ja varför inte, svarade Wilmer.

Och det var nu det tog hus i helvete.

Wilmers nonchalanta uttalande har fått det konservativa Storbritannien att koka av vrede. Man har tolkat det som en direkt krigföring mot allt vad klassisk bildning och litterär kanon heter, och startat ett upprop som syftar till att värna klassikerna från vad man kallar den moderna tidens digitala pöbelvälde och populistiska dokusåpifiering.

Med förlaga i det franska klassikerdebaclet 2005, när president Sarkozy i ett oförsiktigt uttalande om våldet i förorterna påstod att ungdomarnas revolt var ett svar på skolans misslyckande. ”Här ser vi resultatet”, sa Sarkosy, ”när de får läsa sådant känslosvammel från 1600-talet som Prinsessan de Cléves. ”Boken Sarkosy så nedsättande refererade till var Madame Lafayettes upproriska klassiker Prinsessan de Cléves. Den franska intellektualian rasade, och på bokmässan i Paris 2009 delades det ut en blå knapp där det stod Je lis La Princesse de Clevés – Jag läser Prinsessan de Cléves.

Och på samma sätt som den blå knappen i Frankrike bars som ett tecken på opposition mot Sarkozy och mot rasism, har de konservativa i Storbritannien börjat bära en vit knapp där det står Byron is not Boring.

Byron är inte tråkig. mOch det konservativa uppropet har spritt sig i vidare kretsar. Främst till det gamla Torygarde som tycker att David Cameron är en suspekt vekling och som drömmer sig tillbaka till Margaret Thatchers storhetstid. De kräver att parlamentet en gång för alla stadfäster en brittisk kulturell kanon. Tillsammans med en brokig regnbågskoalition av diverse högergrupperingar har de samlats utanför den berömda dörren på Downing Street för att visa sitt missnöje. Den brittiska pressen har skämtsamt noterat att uppropet helt saknar röd tråd. Här finns de som rätt och slätt försvarar Lord Byrons plats i litteraturundervisningen, men här finns också de som kräver tillbaka rätten att jaga räv på egna ägor.

Premiärministern själv, Toryledaren David Cameron, har till en början reagerat försiktigt på kontroversen. Efterhand Byronkampanjen växt och blivit en nationell angelägenhet tycks han sent omsider ha upptäckt den politiska kraften i frågan. Under en frågestund i House of Common i onsdags tog premiärministern bladet ur munnen och passade på att rikta en rejäl drapa mot oppositionen; ”Även jag” sa Cameron ”är less på radikalernas urvattnande av det brittiska kulturarvet och det gudlösa träsk av nytolkningar och vanvett som fick breda ut sig under Labours alltför många år vid makten.”

Det som började som en storm i det finkulturella vattenglaset var plötsligt en brännande politisk angelägenhet. Så sent som igår fick de konservativa utanför Downing Street sällskap av ett hundratal tillresta akademiker från hela öriket. Med den bästsäljande historikern och författaren Ian Kershaw i spetsen kräver de att litteraturvetenskapen som självständigt akademiskt ämne ska avskaffas och istället underordnas det mer traditionella historieämnet. Allt för att den vetenskapliga akribin ska garanteras och den brittisk forskningen inte ska hamna i vanrykte.

Men frågan är om det inte är för sent.

Trendkänsliga bokhandlare i London har redan tagit bort Byrons dikter från sina backlists, och megakändisen Stephen Fry satte kanske spiken i kistan när han som gäst i Storbritanniens största intervjuprogram Parkinson, utbrast:

- Jag vet inte om Lord Byron är så tråkig egentligen, men efter allt som har hänt känns han så hopplöst ute.

Frys misstankar bekräftas av att en ny Facebookgrupp har skapats. Den har redan samlat 1 miljon medlemmar och heter kort och gott: Byron Bores Me.

Gabriella Håkansson