recension | konst

Varning för manipulativ naturalism

3:30 min

Finlands konstmuseum Ateneum visar under våren en samling europeiskt naturalistiskt måleri från 1875-1918 . Utställningen heter "Vardagens hjältar" och har tidigare har visats i Amsterdam, då med hälften så många finska verk. Men naturalismen som genre lämnas okommenterad och det skapar problem, menar Kulturnytts Hedvig Weibull.

På Ateneum i Helsingfors inkluderas några av den finska konsthistoriens verkliga klassiker som hänger i det första och största rummet.

Som en vän sade, det är precis den här typen av utställningar som Sannfinländarna vill ha. Det populistiska partiet som vill avskaffa den obligatoriska svenskundervisningen i skolan, uttalat vill homogenisera kulturen och endast främja gammalt hederligt vackert oljemåleri.

Favoritkonstnärer är givetvis Akseli Gallen Kallela och Albert Edelfelt, i hög grad representerade på "Vardagens hjältar".

Men precis som med beteckningen "dokumentär" är "naturalismen" en genre värd att förhålla sig lite skeptisk till - för den metod som verkar ligga riktigt nära verkligheten kan också vara det allra mest manipulativa.

Vissa målningar på utställningen är direkt ideologiska, vilket blir särskilt tydligt i sektionerna politik, industri och religion. Bland motiven finns glada arbetare som går i strejk, eller förtvivlade arbetare som dör på fälten. Det är inget fel på motiven i sig, men metoden som används lämnas helt okommenterad. Som om naturalismen i sig borgade för sanningshalten i verken.

Ta bara affischbilden. Eero Järnefelts målning "trälar under penningen" visar en flicka mitt i ett rykande svedjebruk. Hennes ögon är babyblå och elden bakom henne rosa-blå-lila. Hur kan någon tvinga ett litet barn att arbeta på det här sättet! Vill konstnären helt uppenbart att vi ska tänka.

Men när man tittar på fotot som bilden är baserad på är det en helt annan flicka som träder fram. Hon står och vilar på ena höften, kisar genom röken men håller sin trästör redigt i handen. Fotot är inte patetiskt, visst det är dramatiskt men flickan är inte något skönt offer.

Mer subtilt är budskapet i Albert Edelfelts "ett barns likfärd", där en familj ror över en stilla sjö. Det fantastiskt blå i havet och himlen avspeglas i den blåvita likkistan och moderns blåvita klänning. Och inte en tår på hela bilden, den finska modern gråter inte, det finska syskonet håller sig stilla.

En finsk hjälte håller masken, här ska inga känslor ta över värdigheten. Det är inte bara skickligt målat, det är uppbyggligt på gränsen till sakralt, här skapar konstnären ett ideal för hur en sant finsk familj håller stoltheten främst.

I katalogen understryker utställningscuratorerna hur lik sig naturalismen var i olika länder. Och att den därför inte var nationellt bunden. Det pekar på en blindhet för de direkt nationalistiska drag som uttryckligen fanns med i skapandet av en finsk konstkanon.

Och när ett populistiskt parti längtar tillbaka till den heroiska konsten vid tiden före finska inbördeskriget, är det inte bara konstnärligt ospännande då är det rent oansvarigt av att Ateneum att inte ta upp diskussionen om vad genren "naturalism" sänder för signaler och på vilket sätt "en hjälte" och en "heroisk" historia skapas.