Uddén: Så tog jag mig in i Syrien utklädd till dramapedagog

Få saker inger en så stark känsla av seger som när man lyckas lura säkerhetstjänsten. Jag har gjort det i Israel när jag blivit illa behandlad vid övergången till Gaza. I Jordanien lyckades jag lura i tullen att min förbjudna satellitmottagare var ett kylaggregat till en laptop.

Men mitt främsta trumfkort för lång tid framöver kommer ändå att vara att jag lyckades komma in i Syrien i förra veckan - trots att inga journalister släpps in. Inga journalistvisum utfärdas överhuvudtaget.

Jag anlände till den libanesisk-syriska gränsen tillsammans med min betydligt yngre kollega, Alexandra. Vi måste ju ändå försöka att åka in på turistvisum, sa vi.

Gränspolisen tog mitt pass, knappade in mitt namn i datorn och tittade upp förskräckt

– Du är ju journalist! sa han indignerat.

Röda lampor blinkade bredvid mitt namn i hans dator.

– Va, står det så? Nä men det måste vara något fel - jag är ju dramapedagog, sa jag och rättade till mina rödbågade glasögon och kastade proggsjalen över axeln.

– Det står journalist, journalister får inte resa in i landet.

– Men jag är inte journalist, jag är ju teaterlärare....

Det blir tyst en stund, mannen bakom glasrutan ser bister ut.

– Journalister måste ha pressvisum, säger han.

– Aha, men nu vet jag, avbryter jag. Jag gjorde ju en gång ett radioprogram om arabisk teater och syriska tv-serier; det måste vara därför det står att jag är journalist - men det är jag inte.

Passkontrollanten tittar misstroget på mig, lägger passet åt sidan och vänder sig till Alexandra.

– Och du är student alltså, men vad var det ni hade tänkt göra i Syrien?

Då, äntligen, får vi spela upp hela den teater vi övat på i bilen.

– Jo, du förstår, säger Alexandra, min mamma gick bort när jag var 11 år.

– Och jag var väninna till hennes mamma, säger jag.

– Cecilia lovade min mamma att hon skulle se till att jag fick ett fint bröllop en vacker dag, fortsätter Alexandra.

– Och nu, förklarar jag, ska vi åka till Damaskus och handla allting till bröllopet; Damaskus-silke, linnedukar, olivtvålar, bröllopsklänning och kanske till och med en syrisk byrå med pärlemorinlägg till brudparet.

Gränspolisen stirrar från den ena till den andra, den barska uppsynen förbytt i gråtmilt medlidande - han betraktar Alexandra som om hon verkligen vore den blonda lockiga moderlösa 11-åring vi just beskrivit.

– Jaha, välkomna till Syrien, säger han, både mild och chockad.

Så stämplar han in oss i landet. Kanske var det för att vi så intensivt levde oss in i våra roller som vi lyckades undgå att upptäckas av den syriska säkerhetstjänsten.

Flera andra journalister som också tagit sig in på turistvisum, har åkt fast. London Times medarbetare försökte se ut som tågluffare, men ertappades. Reuters reporter utvisades. BBC:s syriska korrespondent, Lina, greps av säkerhetstjänsten två gånger.

Men vem misstänker en tant och en ung dam som inspekterar brudklänningar?

Sista natten i Damaskus var jag ändå övertygad om att de kommit för att gripa mig. Alexandra hade åkt tillbaka till Beirut. Jag var enda gäst på det lilla hotellet med endast 16 rum, där ingen visste att jag var journalist.

Tolv minuter över fyra på morgonen började det bulta på hotellporten. De bankade, ringde på, sparkade på dörren och ringde hotellväxeln. Ingen öppnade. Jag låg i mitt rum med hjärtklappning.

Det kan inte vara någon annan än säkerhetstjänsten vid den här tiden på dygnet och jag är enda gästen här. I panik skickade jag alla mina intervjuer och ljudfiler till Stockholm - om datorn skulle beslagtas.

Jag levde mig in i förhöret och fängelsecellen. Bankandet fortsatte i en halvtimme. Sedan blev det tyst. Just som jag somnat om vid sextiden började det igen. Ingen öppnade.

När receptionisten Mohammed kom en timme senare och jag skulle checka ut berättade jag om bankandet. Han hade ingen förklaring men skrattade och sa: Du trodde förstås det var säkerhetspolisen som kommit för att beslagta brudklänningen?

Cecilia Uddén, för P1-morgon efter en resa till Damaskus i Syrien.