Asylprocessen slutar alltid lyckligt i Bamseland
Migrationsverket har i samarbete med Egmont tagit fram en Bamse-tidning som riktar sig till asylsökande barn. Kulturnytts Mårten Arndtzén har recenserat tidningen.
Bamsetidning om asyl väcker upprörda känslor.
En dag när Bamse och Lille Skutt har picknick vid havet får de syn på en liten skuta i sjönöd. Med lite dunderhonung under västen är det en smal sak för världens starkaste björn att håva in båten, med vad som visar sig vara en kaninmamma med två barn som flytt från Minitanien, sedan landet invaderats av elaka krokodiler. När de ätit sig mätta på picknickmaten får dom skjuts av Skalman till Migrationsverket i Småköping. Så börjar asylprocessen.
Och i världens snällaste land leder den självfallet till ett lyckligt slut. Vare sig det betyder att man får stanna eller inte. Grävlingpojken Meles och hans föräldrar får avslag, och är kanske lite deppiga i början – men när släkten tar emot med öppna famnen hemma i Varganien blir de glada igen.
Den här hjärtevärmande historien varvas på sedvanligt bamsemanér med nyttig information, bland annat om vilka känslor man kan få i kroppen medan man genomgår en asylprövning. Att man kan få ont i huvet eller magen av oro – ungefär som när vargen dricker dunderhonung. Då är det viktigt att prata med nån vuxen eller gå ut och leka. Det får kroppen att må bättre, säger Bamse.
Så nu, små flyktingbarn, får ni faktiskt skylla er själva om ni blir apatiska. Vi kanske inte kan låta er stanna i världens snällaste land. Vi kanske måste skicka hem er med en psykiskt sjuk mamma som socialen bedömt som livsfarlig, medan er pappa skickas till ett helt annat land. Vi kanske skålar i Champagne när vi fått i väg er – det har hänt förr – men ni har i alla fall fått information med ett mänskligt ansikte. Bamse står alltid på de svagas sida, han är faktiskt ju svensk.
Allvarigt talat. Migrationsverket och Bamseförlaget har gjort en kulturgärning. Asylhanteringen är en del av vår verklighet, även om den, för det mesta, sker i det fördolda. Varför skulle den inte också bli en del av vår kultur? Migrationsverket borde genast ta kontakt med Saltkråkan, som förvaltar rättigheterna till Astrid Lindgrens livsverk. Tänk vilka berättelser det kan bli!
Kanske en liten kurredutt som försöker undvika verkställighet, och hamnar i Snickerboa men - hoppsan - råkar skära sig med täljkniven. Eller en stackare från Törnrosdalen som får avslag i Körsbärsdalen men tas emot med stora famnen i Nangilima?
Som Ola Andreasson, vd på Bamseförlaget, säger till Dagens Media: "När man ska tala om asylprocessen för barn är det väl bara rimligt att berätta att det är så det kan gå."
