"Riksdagen är Sveriges omodernaste arbetsplats"

Det var en kupp från några av Mona Sahlins starkaste motståndare som fällde henne, skriver Thomas Bodström i sin bok Inifrån — Makten, myglet, politiken.

Han namnger där, förutom Håkan Juholt från Kalmardistriktet, Helen Fritzon och Morgan Johansson från Skåne och Peter Hultqvist från Dalarna samt delar av Stockholms stad.

"Det Mona var mest besviken över var att det var så få som stod upp för henne. 'Fegisar' kallade hon dem", skriver han.

Mona Sahlin borde ha varit den perfekta partiledaren, anser Bodström.

Hennes misstag var att hon ofta var för snabb med att rusa ut i media, vilket kan ha varit avgörande för hennes avgång, menar han. Som exempel tar han bland annat upp AMF-affären.

Han konstaterar att många såg AMF-affären som ett bra tillfälle att byta ut en svag LO-ordförande. Men genom att Sahlin gav sig in i debatten så stärktes paradoxalt nog försvaret för Lundby-Wedin.

Med facit i hand borde, enligt Bodström, Sahlin ägnat all tid åt att ena partiet, därefter förändra politiken och sedan förändra partiet.

"Mona Sahlin började i andra ändan, och det fungerade inte."

Han menar också att hon borde ha avväpnat sina motståndare genom att släppa in dem i värmen.

"Det kanske hade räckt med att Håkan Juholt hade fått vara ordförande i försvarsutskottet och därmed medlem i gruppstyrelsen", skriver han.

Carin Jämtin som partisekreterare är ett märkligt val, tycker Bodström och skriver "Jag tvivlar starkt på att Carin Jämtin är rätt person på rätt plats".

Håkan Juholt ser han som "ett osäkert kort" och han menar att det innebär en stor risk att välja en person från den ena stridande falangen.

Bodströms eget recept är att partiet klipper banden med LO och byter namn till enbart Socialdemokratiska partiet så att det kan bli ett slut på allt sentimentalt prat om "partiet" och "kamrater" som påminner om de gamla öststaterna.

Miljöpartiet är, enligt Bodström, ett toppstyrt parti medan Vänsterpartiet påminner om en sekt. Överenskommelser krävde bara klartecken från språkrören, medan Lars Ohly flera gånger fick underkänt av partistyrelsen.

Redan från början präglades samarbetet av misstänksamhet. Dessutom var personkemin mellan språkröret Peter Eriksson och V-ledaren Lars Ohly dålig. Båda skickade sms till Mona Sahlin där de pratade illa om varandra och Mona Sahlin börjar kalla sig själv stormorsan, berättar han.

Ofta var det V och MP som inte kunde komma överens och kompromisserna var inte alltid lyckade, tycker Bodström och nämner nej till rut-avdrag, folkomröstning om Förbifart Stockholm och höjd bensinskatt.

Enligt Bodström ångrade Sahlin efter valet att hon inte krävt en kabinettsfråga om att bara gå fram tillsammans med MP. Bodström tror att samarbetet hade spruckit om de tre partierna vunnit med en så liten marginal att de varit beroende av i princip varje riksdagsledamot.

Som politiker har Bodström inte kunnat säga något om enskilda mål. "Nu känns det befriande att säga precis vad jag tycker", skriver han och tar upp två exempel, Billy Butt och den så kallade styckmordsrättegången mot allmänläkaren och obducenten.

Butt borde aldrig ha dömts för våldtäkt med så många tveksamheter i bevisningen, anser han.

Att i domskälen i styckmordsrättegången skriva in att läkaren och obducenten gjort sig skyldiga till brott, vilket inte kunde överklagas, är ett brott mot Europakonventionen, anser han.

Bodström är självkritisk till att han som justitieminister missade att göra något år rättssäkerheten i domstolarna.

Bodström anser att det saknas argument för att behålla monarkin, men att det finns saker som går före och är viktigare än att avskaffa den nu.

Det behövs dock mer öppenhet från kungahuset, anser han. Medborgarna måste få veta vad deras skattepengar går till. Kungen kunde få en statsministerlön och de övriga i familjen ministerlöner för sitt representationsarbete. Resten av de offentliga medlen ska redovisas öppet.

Kanske skulle stödet i opinionen för monarkin påverkas negativt efter det, skriver han, men då hade svenska folket fått ett bättre underlag att ta ställning utifrån.

"Låt sedan frågan avgöras av folkomröstningar vart tionde år", skriver Bodström som tillägger att han egentligen tycker att folkomröstningar är ett sätt för politikerna att smita från ansvaret, men att frågan om monarkin skulle passa bra.

Bodström vill också förändra riksdagen, som han anser är Sveriges omodernaste arbetsplats. Antalet ledamöter borde halveras och ingen skulle få sitta i mer än två perioder.

TT