"Be om förlåt!"

30 min

Bella är 16 år. Hon skriver ett mail till oss på Barnen. Hon har varit placerad på 14 olika ställen de senaste sex åren. Bella vill att hennes socialsekreterare som placerat henne ska be om förlåt. 

- Ingen vuxen, ingen ungdom har förstått varför jag hamnade på ett SIS-hem. Socialsekreteraren  har aldrig förklarat för mig varför jag blev placerad där.  Helst skulle jag vilja ha ett förlåt för alla placeringar och för alla skolår som försvunnit. Jag var jätteduktig i skolan innan allt det här hände. Men nu vet jag inte om jag kommer in på gymnasiet.

I brevet radar hon upp alla olika ställen hon varit placerad på: Jourfamilj (10 år), BUP-akuten (11 år första gången), Barnhem (11 år), Familjehem (11 år), Jourfamilj (12 år), SIS- institution (12 år), SIS intitution (12 år), BUP behandlingshem(12 år), Familjehem (13 år), Familjehem (13 år), Jourfamilj (14 år), HVB-hemmet (14 år), BUP behandlingshem (14 år) och HVB-hemmet (15 år).  

Bella lyssnade på vårt program där unga som är placerade på hvb-hem fick komma till tals. 

Nu bor Bella i egen lägenhet, en ljus etta med kök och sovalkov, högst upp i ett flerfamiljshus. 

Vår reporter Ylva Mårtens besöker sin barndoms grannhus, Ihrfeltska barnhemmet, vet du något ? Skriv till barnen@sr.se

Läs Christinas brev om Ihrfeltska barnhemmet längre ner.

 skickades till barnhem när de båda var två år. Lyssna och läs om programmet!

____________________________________________________

Här kommer Bellas brev till redaktionen för Barnen!

Största sveket från soc och från samhället var när jag var 12 år.

Här kommer min berättelse:

Jag var placerad i en jourfamilj. Jag trivdes verkligen där, men dom skulle skiljas och bråkade därför en hel del. En dag bråkade dom extra mycket och dom sa att jag skulle sova hos min mamma den natten. Det funkade inte alls mellan mig och mamma och vi bråkade jättemycket. Jag hade precis lärt känna en tjej som var tre år äldre, alltså 15. Hon hade också problem hemma med sina föräldrar och berättade att när dom bråkade brukade hon sova hos kompisar och att det var helt okej för socialen. Vi hade samma soc. Natten jag skulle sova hos min mamma bråkade vi jättemycket, jag ringde då den tjejen. Hon sa att om jag kunde följa med henne och sova hos hennes kompis . Jag sa till mamma att jag kom hem nästa dag, hon sa nej, men jag gick ändå. Min mobil hade slut på batteri och ingen kunde få tag på mig. Mamma ringde polisen och sa att jag var borta. Dagen efter gick jag hem till mammas kompis för att sova där och det var okej för henne. När jag vaknar efter att ha sovit över hos mammas kompis ser jag mina två soctanter, först blir jag glad men samtidigt nervös. Jag tänker att nu har dom hittat en ny familj till mig. Men jag fattar snart att så är inte fallet. Dom ber mig att klä på mig och hämta mina saker. När jag kommer ut i hallen ser jag två gamla gubbar.  Båda tar tag i mig hårt, och jag börjar gråta och skrika. Jag förstår inte varför, men jag anar att något hemskt ska hända. Men hur kan någon kidnappa mig när mina soc är här, undrar jag? Om jag ska till något barnhem eller familjehem går jag med glädje dit helt själv. Dom kastar in mig i en bil och säger att jag är framme om ca 5 timmar.

Jag skriker och gråter hela vägen. Dom försöker lugna mig genom att säga att jag kommer få nya kompisar där. Där? VART? Ska jag till en fosterfamilj? Nej, inte riktigt svarar en av gubbarna.

Äntligen är vi framme på det jag tror är ett barnhem. Jag kommer in och dom ber mig genast att duscha och sedan komma helt naken in till ett rum. Naken? Dom vill se om jag har knark på mig. Knark? Va är detta för ställe? Jag vet inte ens hur knark ser ut! Jag är tolv år! Jag kommer in på stället och får ett rum som ser ut exakt som en cell. En kvinna berättar att jag är ett Sis-hem och att det är låst överallt och att man inte får gå ut. Fängelse för barn med andra ord! Jag visste inte ens att det fanns? Jag har väl aldrig gjort något olagligt? Jag har aldrig tagit droger eller gjort något brott! Jag har ju inte ens varit full! Visst jag röker cigaretter och bråkar med min mamma, men är det olagligt? Jag gråter resten av dagen och natten. Dagarna efter blir bara värre. När jag vaknar ska vi gå till köket, dom öppnar och låser upp minst tre dörrar innan vi är framme. När vi kommer tillbaka till avdelningen så går dom flesta tjejerna och duschar. Jag sitter och glor ner i ett bord. Men plötsligt kommer en tjej i 17 års åldern. Hon frågar om inte jag ska duscha.

- Jo, snart svarar jag.

- Sitt inte vid det här bordet om du inte har duschat, säger hon.

- Jag ska duscha och jag får väl sitta var jag vill, svarar jag.

Och då, ifrån ingenstans flyger hon på mig och börjar slå och slå. Jag kan inte försvara mig för hon är mycket större och jag aldrig varit i slagsmål tidigare. Efter ett tag springer en massa personal fram till oss och stänger in tjejen i isoleringen. Dagen efter lär jag mig om hur man kan skada sig själv fast det varken finns rakhyvlar och annat på avdelningen. Sen får jag äntligen prata med min soc. Jag skriker att alla är knarkare eller kriminella och att den yngsta efter mig är 16 år.

- JAG VILL INTE VARA HÄR DOM SLÅR MIG!

Men soc säger att tyvärr måste jag vara kvar här ett tag för att lära mig en läxa. Längsta tiden man får lov att bo här är 8 veckor. Jag gör allt för att komma härifrån. Även om det skulle döda mig, säger jag till mig själv. Bara jag kommer här ifrån. Jag skär mig med sönderrivna plast muggar och bränner mig med suddgummin. De  andra tjejerna lär mig även om olika droger, brott och hur man går till väga. De  planerar även rymningskupper. Vi lyssnar på musik om kriminalitet och droger. Tjejerna får mig att tro att jag är en av dom, och det  känns nästan som att jag också testar alla drogerna och gör alla brott.. Men jag kommer inte överens med alla, flera gånger får jag stryk av kaxiga tjejer. Jag känner mig så ensam, jag känner mig så förvirrad och aldrig får jag prata med någon vuxen. Personalen är där endast för att se till så att ingen rymmer, har droger eller bråkar. Dom skiter i hur jag mår. Om jag hade skär mig tar dom ut alla muggar och låser in mig i mitt rum. När jag försöker kväva mig med mina mp3-hörlurar tar dom lurarna och låser in mig igen. När jag försöker hänga mig i mina kläder tar dom ut ALLA mina kläder och jag får endast ha kvar dom jag har på mig. Jag får prata med min mamma och min morbror i 10 min tre gånger i veckan. Det har soc  godkänt. Jag försöker hänga mig i telefonsladden men då får jag inte prata med någon längre. Om soc hade pratat med mig istället för att låsa in mig, då hade nog mitt liv varit helt annorlunda idag. Jag är fri nu, ska få eget boende om två månader. Men mitt liv är ändå förstört. Jag litar inte på någon vuxen och jag litar inte heller på någon ungdom. Jag ser egentligen inte någon stor mening med att leva, men jag har ju faktiskt överlevt alla dem här placeringarna, mobbning och 1000-tals svek.

 Då kan jag väl klara lite till?

Jag skriver till er är för att fråga om jag på något sätt kan få någon upprättelse och i så fall hur?

Bella

__________________________________________________

Vi fick också ett mail från Linnea efter programmet med de tre placerade ungdomarna:

Hej!

Jag tycker att det är jätteviktigt att belysa detta, stäng dom som inte lever upp till dom riktlinjer som finns, men snälla för barnens skull tala också om att det finns några bra HVB hem, där ambitionen är hög och där man har en dynamisk människosyn, där respekten och empatin jämsides med kunskap är ledstjärnor. Där man har ett mål, att ge barnen verktyg och bearbetning.trygghet och stöd för att kunna stå på egna ben. Det är fruktansvärt det som framkommit och jag förundras över hur dessa HVB hem har fått finnas kvar så länge utan att någon reagerat, det är sadistiska metoder som man använt sig av. Maktstrukturer där man undrar hur det kommer sig att inget sett igenom. Det verkar som om personalens egna sjuka behov samt okunskap och respektlöshet har fått styra. Jag tycker att man skall göra fler än 2 besök från Socialstyrelsen.framförallt icke föranmälda.

Hej från Linnea som själv jobbar på ett HVB hem

Och ett brev till:

Hej och tack för fina program.

En tanke: Det är inte någon artskillnad mellan Astrid Lindgrens eller andra äldre skildringar av hur omhändertagna barn har det nu. Det är till och med så att vi också idag säljer barnen till lägstbjudande, d v s till det ställe som enligt upphandling tar lägst betalt.

Socialtjänstlagens idé om insats efter "behov" har bytts mot vad som kostar minst, personalen blir budgetslavar i stället för att ägna sig åt det de är utbildade för: Att bedöma sociala behov och ge rätt stöd till olika människor, barn som vuxna.

Det fanns en tid när "socialsekreterare" kallade sig för "socialarbetare" och där man aldrig ifrågasatte att de i första hand var lojala mot sina klienter. Idag är man lojal mot arbetsgivaren och många kallar sig för "myndighetsutövare".

Jag har många gånger försökt föra denna diskussion både strukturellt och med enskilda, därför att jag vill veta hur man tänker, varför man saknar civilkurage och varför man gör våld på egen kompetens. Men det är många ömma tår man ställer sig på, och försvarsinställningen gör det hart när omöjligt att komma till tals.

Det vore roligt om redaktionen kunde lyckas! Alltså om ni kunde få till en diskussion med "placerarna", de som ansvarar för barnens välfärd, men utsätter dem för behandling som kränker och förstör dem.

Vänliga hälsningar

Sonja Wallbom

ordförande, RFHL

____________________________________________________________

Hej Barnen! 

Jag lyssnade på P1 fredag den 10 juni på programmet om Bella samt
vidare om Ihrfeltska barnhemmet på Lidingö.
Jag är en kvinna på 51 år nu. Den 24/8 1970 kom jag till Ihrfeltska. Det hade varit en del trassel med min skolgång. Jag gick ett tag i  Torsviks skola men blev sedan omplacerad till en annan skola. Till en början trivdes jag på Ihrfeltska, men längtade hem. Jag tyckte det var bråkigt där ibland. Efter helgpermissionerna tyckte mina föräldrar det var svårt att få iväg mig till barnhemmet igen. Det blev en del tjat och gnäll.
 
Jag hade ingen jämnårig flickbekant där tyvärr, spelade ibland
fotboll med en pojke där som jag var lite förtjust i. Det var diskussioner om vilken skola jag skulle gå på, för att undvika långa resor från Vasastan vi flyttat till, till Ihrfeltska. Jag försökte även vägra att åka tillbaka till barnhemmet. Då anmälde min pappa mig till Engelbrektsskolan, vilket personalen på Ihrfeltska inte tyckte var bra, utan deras vetskap. Det blev tal om att någon av personalen på Ihrfeltska skulle komma hem till mitt föräldrahem och försöka övertala mig om att komma tillbaka till barnhemmet igen. Det kom sedan hem en person, men de lyckades inte att få iväg mig till barnhemmet igen. Jag vägrade att komma dit, jag hade en del klagomål på barnhemmet att framföra. Det var en kurator som hela tiden följde gången i dessa ärenden. Den personen beskrev vikten av att jag behövde komma tillbaka till Ihrfeltska igen.

Rektorn på Engelbrektsskolan blev rådvill över situationen, han kände det som han måste erbjuda mig en plats på skolan, då det egentligen skulle varit så att jag skulle fortsätta skolan på Ihrfeltska och vara där. Jag var alltså inte så lång tid på Ihrfeltska, utan började på Engelbrektsskolan och fortsatte bo hemma. Jag var mycket negativ mot barnhemmet och ville inte komma dit igen. Det var bråkigt där ibland, det var anledningen. Men jag minns också att det bedrevs aktiviteter där, jag brukade ibland pyssla med något gjorde askfat och grytunderlägg i mosaik som jag ännu har kvar.
 
Med vänliga hälsningar

Christina