Geoengineering - riskfylld teknik blir mer rumsren

3:23 min

- Jag trodde talet om geoengineering var galenskap, men det har visat sig vara ganska vettigt- Och DET är dåliga nyheter.

Så kommenterar vetenskapsjournalisten och författaren Eli Kintish det faktum att allt fler forskare börjat tala om planetär ingenjörskonst som en tänkbar framtida åtgärd för att hejda den globala uppvärmningen. Men vad handlar geoengineering om? Vilka metoder diskuteras? Vilka är riskerna och hur överens är egentligen forskarna om att detta är något vi ska använda oss av?

Victor Galaz, statsvetare på Stockholm Resilience Center reder ut begreppen.

 I förra veckans program från det stora kunde vi höra Paul Crutsen, (som fick kemipriset 1995 för sin forskning kring vad som bygger upp och bryter ner jordens ozonskikt) säga att han tror att om vi inte klarar att stoppa den globala medeltemperaturen vid två grader, så kommer vi att behöva börja spruta upp svavelpartiklar i stratosfären för att reflektera tillbaka solens strålar. Detta trots att ett sådant experiment, enligt Crutzen, skulle riskera att skada ozonlagret.

Crutzen är en av de första riktigt tunga forskarna, som  för femton år sedan väckte frågan om mänskligheten måste ändra på klimatsystemen med hjälp av planetär ingenjörskonst.

Victor Galaz är statsvetare vid Stockholm Resilience Center och forskar på politiska konsekvenser av ny teknik. Han säger att det pågår en debatt om hur geoengineering ska defineras, men den en definition är "interventioner i klimatsystemet för att försöka förhindra snabb klimatförändring"

Det kan handla om att ta bort koldioxid ur atmosfären som kan ske på land, genom att man suger upp CO2 och pumpar ner det i marken ( tex genom redan befintlig), genom att stimulera algtillväxten i haven, eller genmodifiera träd så att de tar upp mycket mer koldioxid än vanliga träd. Klotet har även berättat om forskning kringi samma syfte.

Crutzens förslag om att skjuta upphögt upp i stratosfären hör till den andra stora kategorien av åtgärder som diskuteras, och som går ut på att försöka reflektera bort solljuset från jordytan.

Metoden hör till en av de mest populära eftersom den räknas som en relativt enkel och billig metod, som skulle kunna ge snabba resultat, men den har trots allt  risker.  Hur resonerar då Crutzen?

-Det är riskfyllt. Jag tror att Paul Crutzen skulle argumentera att det handlar om att väga olika risker mot varandra. I det här fallet att undvika snabb klimatförändring utanför vår kontroll som hotar civilisationen mot ozonförtunning, där man skulle kunna sätta in olika åtgärder för att hantera effekterna.

Till de mer spektakulära och betydligt dyrare metoderna hör idén om att placera ut gigantiskasom en skyddande sköld mot solens strålar. I den här kategorin finns också ideér om att skapa artificiella luftbubblor i haven eller göra molnen vitare med hjälp av saltkristaller och på så sätt öka reflektionen. 

Eli Kintish, som skrivit om planetär ingenjörskonst säger att boken var skrämmande att skriva:

- Planetär ingenjörskonst är en dålig idé vars tid är kommen.

Victor Galaz tror att det är kombinationen av politiskt misslyckande (att världen inte lyckades samlas kring betydande utsläppsminskningar i Köpenhamn) och att klimatförändringarna visar sig komma snabbare än vad forskarsamhället förväntat sig som gjort att diskussionen om de spektakulära lösningarna kommit högre upp på agendan.

- Till det kommer vad som börjar bli ett naturvetenskapligt faktum; att även om vi fram till 2050 skulle få ner våra utsläpp med femtio procent, vilket är osannolikt, så rör vi oss ändå mot att komma över två-graders målet. Alltså in i zonen där vi är inne på farlig klimatförändring. Då menar man att geoengineering kommer att vara en teknologi som vi kommer att behöva paralellt med utsläppsminskningar.

Galaz håller också med Kintish om att geoengineering är en dålig idé. För det första för att det finns väldigt litet forskning i frågan och vi inte vet tillräckligt om bieffekterna. Och för det andra eftersom det saknas internationella regleringar på området. Vilket skulle kunna leda till stora geopolitiska spänningar, om tex enskilda länder skulle bestämma sig för att börja experimentera på egen hand och tex skjuta upp svavelpartiklar.

- Det skulle få svåra effekter. Det finns olika typer av konventioner, bla konventionen om biologisk mångfald och Londonkonventionen, men de är inte anpassade för geoengineering. Det behövs absolut ny lagstiftning.

Enligt Victor Galaz splittrar frågan om geoengineering såväl forskarvärlden, som miljörörelsen och politiska företrädare.

- Forskarna är inte eniga om att det här är en bra idé som det ser ut nu. Däremot ser jag en diskussion som drar mot konsensus om att det behövs mer forskning. Vi behöver ha det här som en plan b. Utan att göra experiment i fält så behöver vi modellera mer, vi behöver göra experiment i labb etc.

IPCC kommer att ha ett första möte om geoengineering i juni där behovet av mer forskning, och hur ett internationellt ramverk skulle se ut kommer att diskuteras.

Till sist tog vi upp frågan om, som vi fått en del frågor om av några lyssnare. Det handlar om de vita strimmor som jetplan lämnar efter sig på himlen. Är det traditionella kondensationstrimmor - eller redan påbörjade försök att förändra klimatet och dessutom förgifta människor för att hålla nere befolkningsökningen på jorden? En teori som framförallt sprids på .

- Det är en liten soppa av konspirationsteorier. Det är synd att den allmäna debatten kring geoingenjörskonst  trängs ut av den här typen av påståenden om att den amerikanska regeringen förgiftar sin befolkning.

- Det behövs en bredare diskussion kring det här som inte domineras av konspirationsteoretiker.