Anita Goldman. Foto: Lars Pehrson.
litteratur recension

Goldman om kärlekens skamligaste ögonblick

2:36 min

Anita Goldman har gjort sig känd som samhällsdebattör med en mängd olika ämnen på sin agenda – ett av dem är Israel-palestina-konflikten, ett annat är andlighet. En liknande bakgrund har huvudpersonen i hennes senaste roman, ”Kärlekskursen”. Louise Jacobson har läst.

Katja har skilt sig och hamnat i en djup svacka. Eftersom hon är extremt självmedveten så vägrar hon göra som väninnorna vill – rycka upp sig, ställa sig vid bardisken och vänta på någon ny. Istället går hon i samtalsterapi. Men, plågsamt varse om att det också är en kliché, faller hon handlöst för terapeuten.

För alla oss som är lite lata i våra relationer, vi som hankar oss fram, improviserar lite romantik här och ett gräl där, och inte alltid orkar formulera oss kring det allra innersta – för alla oss är det tacksamt med litteratur om intellektuella, garvade kvinnor som gör kraftansträngningen att analysera sitt älskande. Här kan man lära sig saker, även om "Kärlekskursen" förstås är en roman och ingen självhjälpsbok.

Anita Goldman skriver om kärlekens allra skamligaste stunder; när man blir "för mycket", när man blir patetisk, behövande och besatt. Och när romanen är som bäst öppnar den dörrar till tankevärldar där allt det där jobbiga ändå är helt okej. Där det blir till någonting fint. Att böja sig för någon är med buddhistens sätt att se det inte förnedrande, utan ett sätt att visa respekt. Och i kristen mysticism fanns kvinnor som ogenerat och högljutt hungrade efter sitt kärleksobjekt. ”Kärlekskursen” lämnar mig med funderingen att annars så uppskattade egenskaper som stolthet och självbehärskning bara tar udden av känslolivets toppar.

Men – jag blir inte helt och hållet engagerad i Katjas historia. Denna medelålders, och i övrigt välmående kvinna flyter runt i tankar och det ända som egentligen händer är att hon är på väg till eller sitter i den gula terapisoffan. Det är trots allt förväntat att hon ska sörja, älta och sen utvecklas. Jag behöver något mer för att fastna. En fylligare story. Mer bifigurer och mer konfrontation.

Det romanen har är ännu en plats – köket. Där lagar Katja mat, till sig själv och till sin dotter – och recepten vittnar om livserfarenhet som samlats i generationer av systrar, mammor, mormödrar och fastrar. Och i recepten, som faktiskt är återgivna precis som i en kokbok, finns kanske den historia jag skulle vilja ha mer av.

Louise Jacobson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista