Borde alla hjälpa fattiga barn?

Sofi Hamilton hörde en tjej i stallet prata om att hon bara har råd med en mössa, och eftersom hon prioriterade att vara varm när hon red fick hon gå barhuvad till skolan. Hon gick därför och köpte en till mössa till tjejen, som blev jätteglad.

Vi bor visserligen i ett välfärdssamhälle som ska hjälpa fattiga barn, men enligt Sofi Hamilton finns det många som har dåligt med pengar trots att de inte räknas som fattiga. Det är dessa som behöver hjälp.

Men alla håller inte med om att fattiga barn är ett problem som varje individ ska behöva tampas med. Så här skriver Håkan i ett mejl:

Det bästa sättet att komma tillrätta med så kallad barnfattigdom är att se till att barnens föräldrar arbetar. Och för det krävs det en arbetsmarknadspolitik som gynnar initiativ till att arbeta och skapa arbetstillfällen. För övrigt är det märkligt att alla politiska partier och media anammat uttrycket barnfattigdom. Det är ju föräldrarna som är "fattiga", det vill säga att de tjänar mindre än medelsvensson.

Enligt  lever en dryg tiondel av alla Sveriges barn i fattigdom. Så här skriver de i sin barnfattigdomsrapport som släpptes tidigare i år:

Det är framförallt tre grupper av barn som är särskilt utsatta och som inte har nåtts av den allmänna välfärdsutvecklingen: Barn med utländsk bakgrund, barn i storstädernas förorter och barn till ensamstående.
Fattigdom i Sverige är enligt Rädda Barnen andelen barn i familjer som får socialbidrag och/eller har låg inkomststandard. Det innebär att inkomsterna är lägre än vad som behövs för att täcka de nödvändiga kostnaderna. För barnen i dessa familjer kan det till exempel innebära att inte kunna följa med på skolutflykter, gå till simhallen, vara med i musikskolan eller gå på bio med kompisar.