Att - infinitivmärket som ofta försvinner

Vart har uttrycket "kommer att" tagit vägen? Jag vet att ni brukar säga att språket utvecklas hela tiden och att vi måste acceptera detta. Jag hajar ändå till när jag läser dagstidningen och där till exempel står: "Många tror han kommer vinna" eller "Den här vintern kommer bli den kallaste på många år".

Att infinitivmärket 'att' lever farligt har vi haft uppe flera gånger. Här är en en länk till tidigare program:

Språkrådets korta text i frågan kan också vara av intresse:

"Det är numera inte ovanligt att kommer konstrueras utan att. Det finns ingen anledning att motarbeta den att-lösa konstruktionen, även om det fortfarande står kommer att i nio fall av tio i tryckt text. Andra hjälpverb konstrueras alltid utan att: Vi vill/kan/ska/får/måste/bör komma. Men kommer uppför sig numera som många andra verb som kan konstrueras både med och utan att: börja, sluta, pröva m.m. Jämför en mening som: Han lovade (att) börja (att) försöka (att) sluta (att) röka.

Företeelsen är inte heller så ny som man kan tro. Det äldsta kända exemplet är från Strindbergs novell Måste i Giftas "Så har han gjort i tolv år och så kommer han göra till döddar".