En- och ett-ord

Jag funderar över hur man vet om ett ord är ett ett-ord eller en-ord (neutrum eller utrum)? Har det någon betydelse vilken bokstav ordet börjar och/eller slutar på?
Jag har googlat lite på det här, men inte hittat särskilt mycket information.
Någon trodde sig veta att ord som har någon koppling till människor, djur och natur oftast skulle vara en-ord. En annan teori var att låneord med ändelsen -tion också skulle vara en-ord.

Finns det några riktlinjer som talar om hur man kan tänka om detta?

Detta sammanfattas bra i Språkrådets lilla text i frågan, första meningen: "Ingen har lyckats förklara detta med genus".

Grundrådet till en som lär sig svenska är att lära sig det nya ordet tillsammans med artikeln: ett bord, en bulle, etc.

Jag kopierar in hela texten från Språkrådet nedan:

"Ingen har lyckats förklara detta med genus, som det heter. I svenskan är substantiven antingen n-genus (utrum) eller t-genus (neutrum). Som infödd svensk lär man sig detta med modersmjölken. Svårare är det för den som vill lära sig svenska som främmande språk.

I allmänhet är levande varelser n-ord. Men det finns undantag, t.ex. barn, statsråd, lejon, som alltså är t-ord. Lite stöd har man ibland av ordslut, t.ex. ord på -are, -(er)ska, -inna, -(t)ör, -log, -(n)ing, -het , -else, -tion är n-ord (lärare, kokerska, frisörska, grevinna, redaktör, geolog, släkting, spelning, klokhet, frestelse, nation) och ord på -eri är t-ord (bageri, förräderi).

Men ord på -skap kan antingen vara t-ord, som kamratskap, äktenskap, eller n-ord, som vänskap, galenskap. Ord på -ande är n-ord om det betecknar en levande varelse, som studerande, ordförande, men t-ord om det betecknar en verksamhet e.d. eller ett föremål, som medlidande, utlåtande."