Är tyst nu!

Jag började skolan 1959 - oj det är redan femtio år sedan..

I den lilla klassen fanns förstås en del fniss och busungar och fastän fröken var snäll och nästan lite blyg, hände det att hon blev uppriven och ropade: "Nej hörni, ÄR TYSTA NU!"

Hon hade en gedigen stil, var välutbildad och ordentlig på alla vis. Hur kunde det komma sig att hon sade på detta vis? Jag har för mig att hon kom lite norrifrån.

Vi har tagit upp detta i boken Språket med 400 frågor ur programmet (kom för några år sedan, finns i pocket på  Norstedt förlag):

"Är snäll nu! 

I slutet av 80-talet började jag höra något som mitt språköra reagerade mot. En mamma som skulle lämna sitt barn på dagis kramade sin telning och sa: ”Är snäll nu då!”. Nu har det gått 15 år och jag upplever det som om ”är-konstruktionen” används mer och mer. ”Är tyst!” ”Är ordentlig!”

Har jag rätt? Och är det i så fall fråga om språkutveckling eller språkavveckling? M R

Det här uttryckssättet kände vi inte igen, men det gjorde många lyssnare.

Är tyst nu! Från Ådalen   

Under min uppväxt på 30- och 40-talen hörde jag ofta uppmaningar av typen: ”Är tyst nu!” och aldrig ”Var tyst nu!” Mina föräldrar var båda lärare i Ådalen i Ångermanland, likväl var detta ett uttryck de använde. B U

De många breven berättar att uttrycken använts från Delsbo i söder till Luleå i norr. Vi får också reda på att uttrycket inte är nytt. I flera generationer har man i stora delar av Norrland använt är som imperativform i uppmaningar. I standardsvenskan har verbet vara imperativformen var, men i de här dialekterna i norra Sverige finns också imperativformen är. Några brev antyder att formen används mest i tal till barn. Men kanske det beror på att barn får flest uppmaningar?"