Svensk sekt med Stalin som Gud

2:10 min

Det brukar heta att förr eller senare kommer ens förflutna ifatt en. I början på 1980-talet var författaren Magnus Utvik tonåring och djupt engagerad i KPS, Kommunistiska Partiet i Sverige. I Med Stalin som Gud berättar han om åren i vad han själv kallar en "kommunistisk sekt".

Det är en mycket underlig känsla att läsa denna bok. Den utspelar sig ett svenskt 1980-tal, då jag själv var tonåring och verkligen var med. Men det är som om alltihopa handlade om en helt annan, okänd värld. Medan många tågluffade i mintgrönt och blev uppkörda i halsen med att: ”Känn efter vad just du vill göra, allt är möjligt!” satt Magnus Utvik böjd över kommunistiska skrifter, umgicks med tvångsförflyttade, utfattiga kamrater som gett bort alla sina pengar till Partiet och levde på hoppet att Sverige snart skulle bli som Albanien.

Tre år blev det i Partiet. Tjugofem år tog det att lämna det bakom sig och kunna skriva om det. Det får man förstå. Det tar tid att smälta att man satsat fullständigt fel.

Boken är skriven på ett sakligt språk. Den unnar sig inga färgrika utvikningar kring till exempel känslor. Torftigheten i tillvaron präglar romanen. Ibland effektivt. Ibland är historien tärande grå.

Efter alla år finns hos Magnus Utvik fortfarande en skräck för att göra gamla partiledande män arga. En ängslan som jag undrar har låst berättaren Utvik?

Mest levande blir kamrat Ulf, som av Partiet rycks upp från sitt Norrköping och flyttas till Göteborg, för att värva medlemmar. I en smutsig lägenhet bor han ensam och vilsen bland flygbladshögar och en porrtidning, som blir föremål för skuld. Den är borgerlig. Han har gett efter, är han rentav opålitlig?

Varför drogs Magnus Utvik till allt detta, in till självmordsförsökets gräns?

En dag i nian, minns han, ljuger han om antalet politiska fångar på Kuba. Sänker siffran rejält. Lyckas bluffa för läraren och blir hög på lögnen. ”Jag älskade den lika mycket som sanningen”, skriver han. ”En stege rakt upp i himlen.”

Aha. En författare, tänker jag då. En författare som inte har hittat fram till skrivandet ännu. För det är ju en form av arbete där lögn, fanatism och överdrivna insatser plötsligt är mycket fruktbara.