Sverige sist i Norden att införa kvinnlig rösträtt

Männen fick 1909 allmän rösträtt men det skulle alltså dröja ytterligare tio år innan kvinnorna fick denna medborgerliga rättighet. Frågan hade väckts redan 1884 i riksdagen där den liberale riksdagsmannen Fredrik Borg hade motionerat i frågan men inte lyckats få en majoritet med sig.

Ett par år in på det nya seklet började allt fler kvinnor organisera sig och 1903 bildades Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt av liberala och socialdemokratiska kvinnor. 1907 utvidgades kravet till att kvinnorna också skulle vara valbara till riksdagen. Nu gav också de liberala och socialdemokratiska partierna rösträttskampen sitt stöd.

I våra nordiska grannländer hade det gått snabbare och redan 1906 hade Finland, som första land i Europa, infört allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. I Norge infördes kvinnlig rösträtt 1913 och i Danmark och Island 1915. Det tog 40 år att införa kvinnlig rösträtt och under de senare 20 åren drev kvinnorna själva frågan allt starkare.

Männen stred i början av 1900-talet för en allmän manlig rösträtt utan krav på inkomst och förmögenhet, men varför gjorde män och kvinnor inte från början gemensam sak? Josefin Rönnbäck vid Luleå tekniska universitet har skrivit en avhandling om rösträttskampen.

– Vid den här tidpunkten fanns det kvinnor som redan under 1880-talet gärna ville att man skulle driva det som en gemensam  fråga, men det var långt ifrån alla män som ville det. I dag så tänker vi att män och kvinnor har samma rättigheter och skyldigheter, men det var långt ifrån givet vid den tidpunkten. Och att fler män skulle få rösta var fullständigt otänkbart och att dessutom involvera kvinnor var inte att tänka på. Så man delade nog upp det här utifrån taktiska skäl, men också utifrån att man tänkte, trodde och ansåg att kvinnor och män hade olika värden och förutsättningar i politiken.

Även om också en del män stödde den kvinnliga rösträtten så var det kvinnorna som främst drev kampen, säger Josefin Rönnbäck.

– Oj, det är många. Men Signe Bergman i den organiserade rösträttskampen är en tydlig förkämpe. Anna Wittlock är en lärarinna som stod i spetsen och som både argumenterade och propagerade och ledde kampen lite mer i det tysta. Det fanns ju också andra vid sidan om, som till exempel författaren och journalisten Elin Wägner.

Men de kvinnor som var förkämpar kom inte ur arbetarklassen i första hand utan var bildade och med mer borgerliga värderingar?

– Ja, i den rörelse som jag har studerat var det mest medelklasskvinnor. Men inte enbart utan det var ett brett spektrum av kvinnor. Men företrädesvis var det många bildade med kunskaper. Den största yrkesgruppen var nog lärarinnor.

Bland dessa kan också nämnas Selma Lagerlöf, senare berömd författare och Nobelpristagare. Det tog 40 år av strid för att införa kvinnlig rösträtt och valbarhet till riksdagen. Men det tog ytterligare 40 år för kvinnorna att också ta plats i politiken.

– Det dröjde nämligen nästan ett halvt sekel innan kvinnorna tog plats i riksdagen i någon större utsträckning även i Sverige. Det tog mer än 70 år innan vi fick den jämställda representationen. Och det här med jämställd representationen är egentligen av ett ganska nytt datum. De nordiska länderna brukar ofta lyftas fram som föregångsländer, men jag tror att nu ligger vi inte och toppar längre. Nu är det Rwanda som ligger i topp på den listan, så här kan man se hur västvärlden och andra länder som pekas ut som utvecklingsländer inte ligger så långt ifrån varandra beroende på vilken fråga man beaktar, säger Josefin Rönnbäck vid Luleå tekniska universitet.