Gästgivargården- livlinan utmed vägen

Stefan Nordin har forskat om gästgiverier, milstolpar och annat som hört resandet till, i över 40 år. Han har en källare fullständigt sprängfyllt av kartor, bilder, kopior av källmaterial. Bland materialet hemma hos Stefan Nordin finns en hel massa domstolshandlingar, för det blev ofta bråk runt resenärerna.

-Det uppstod ofta stora kontroverser mellan högreståndspersoner och gästgivare. De finare herrarna tyckte ofta att de inte blev bemötta som deras ställning gav dem rätt till. Men det kunde också uppstå bråk om det saknades hästar på gästgiveriet.

Gästgiverisystemet ersatte det gamla ”systemet” med våldgästning, som var alltför vanligt under medeltiden. Det var vanligt att herremän helt enkelt tvingade bondebefolkningen att ge dem mat och husrum, berättar Stefan Nordin.

Misshandeln i Bankeberg

Öl och brännvinsutskänkningen ställde till det på gästgiverierna. I Fliseryds socken i Småland låg Bankebergs gästgiveri som under en period drevs av den gamla änkan Anna Löfgren. Släktforskaren Kerstin Jonmyren har i sin forskning stött på en våldsam historia som utspelade sig på gästgivargården i Bankeberg.

En aprilkväll 1837 kommer två bönder dit, Peter Jonsson och hans reskamrat. De är på väg till Mönsterås med timmer.  Peter Jonsson är storbonde och gift med dottern till en riksdagsman.

De båda reskamraterna stannar till vid gästgiveriet, och får sig en del att dricka och blir alltmer otrevliga mot Anna. Men de är inte ensamma i lokalen, för i ett hörn sitter en av traktens söner Nils Jönsson som försöker hjälpa Anna när Peter Jonsson blir hotfull.

-Anna ville stänga för kvällen, men de två karlarna frös väl och var lite påverkade redan och ville ha påfyllning, vilket de högljutt krävde av Anna.

-Till sist började Peter att slänga elaka ord till Anna, men då tyckte Nils Jönsson att han skulle hålla tyst och inte skulle gapa mot en äldre dam, berättar Kerstin Jonmyren.

-Det enda ordet gav väl det andra och till sist blev det slagsmål, där Peter slog ner Nils så att blodet rann.

Men bråket på Fliseryds gästgiveri var långtifrån över. Gästgiverskan Anna Larsson skickade bud efter sin son Sven, som kom dit, och i sin tur slog ner Peter. Snart flyttade slagsmålet utomhus plötsligt fanns där många som ville delta. Och det är nu situationen övergår från slagsmål till misshandel av grälmuckaren Peter.

-Det var lite snö ute, och Peter hamnade i en snödriva, berättar Kerstin Jonmyren som läst om händelsen i rättegångsprotokollet.

När Peter låg där tilltog misshandeln allt mer, man tog till tillhyggen. Till sist hörde man Peter ropa ”Låt mig leva jag har inte gjort någonting ont!” och ”Ack Herre Gud nu slår de ihjäl mig!” Men Nils, som ju tidigare fått stryk av Peter visade ingen nåd utan svarade att han skulle ge igen. Annas son Sven ropade till de andra att de skulle ”slå på skrovet, men akta huvudet”.

Till sist avstannar misshandeln, och Peters reskamrat får baxat upp honom på en kärra. Den kommande natten sover de två kamraterna i en bondgård, men trots att Peter Jonsson nästa dag är medvetslös så måste de vidare. Peter åker med hela vägen till Mönsterås, och på vägen hem igen så dör han.

Det blir rättegång, fyra personer utpekas som de värsta misshandlarna, en av dem var gästgiverskans son Sven. De andra var en bonde och en rättare – samt en ung pojke på bara 13 år. De tre vuxna karlarna får svåra böter, men 13-åringen ska plågas in på bara skinnet.

-Han fick piskstraff som skulle utföras av hans far i närvaro av en häradshövding i trakten, berättar Kerstin Jonmyren, och tillägger:

-Straffet gällde ju nämligen också pojkens far, som tvingades att genomföra piskstraffet för att han inte uppfostrat sin son på rätt sätt.

Men det var naturligtvis inte bara slagsmål på gästgiverierna. Verksamheten som gick ut på att ge mat, rum och skjuts med häst för de resande hade medeltida rötter. Från 1600 talet och framöver blev den allt mer reglerad. Stefan Nordin som vi hörde tidigare har i åratal kartlagt milstolpar, men också gästgiverier på den livligt trafikerade vägen mellan huvudstaden och ärkestiftet Uppsala.

-Gästgiverierna växte fram genom att krogarna som låg längs de stora vägarna också blev ålagda skjutsplikt, säger han.

Stormaktstiden under 1600-talet innebar enorma förändringar av det svenska samhället. Man förändrade statsförvaltningen och inrättade en rad olika manufakturer och institutioner.

-Allt det där skapade ett behov av att resa i landet, och det innebar att man måste införa statliga traktamenten och reseersättningar till statliga tjänstemän och andra. Dessa traktamenten byggde på att man visste hur långt det var mellan olika platser, och för att veta det måste man ha samma längdmått överallt.

-Tidigare hade vi så kallade landskapsmilar, där milen var olika lång i olika delar av landet. Landskapsmilarna var satta efter hur lång tid det tog att ta sig en viss sträcka.

-I gästgivarordningen 1649 så gör man den radikala förändringen att man istället för landskapsmilarna ska ha en enhetlig mil över hela landet, berättar Nordin.

Gästgivargårdarna skulle ligga med cirka en och en halv till två mils avstånd från varandra. De flesta inrymde också krog. För varje gästgiveri fanns en särskild skjutsordning som bestämde hur många hästar där skulle finnas. Bönderna i trakten kom dit varje dag enligt ett särskilt schema med så kallade hållhästar, som skulle erbjudas resande. Ofta visste man i förväg när det skulle behövas hästar, det fanns ett system där man skickade så kallade ”för-budssedlar” för att anmäla sin ankomst.

På många ställen hade man bekymmer med bönder som satt på pass tillgängliga för resenärer som aldrig kom, berättar Stefan Nordin.

-När de inte hade något att göra blev det ofta så att de satt och söp på Gästgiveriet istället.

Stefan Nordin som forskar om gästgiverier har också skrivit boken ”Milstolpar”. När vi idag stöter på en milstope så kan vi vara ganska säkra att vi befinner på en gammal väg mellan två gästgiverier.

När Drottning Kristina upprättade de nya reglerna för gästgiverier ville hon göra sysslan attraktiv. Därför fick gästgivaren ensamrätt till brännvinsutskänkning inom två mils radie och dessutom slapp man riskera att bli utskriven i krig.

Men det fanns också många regler att följa för den som blev gästgivare. Från 1762 måste de fylla i särskilda gästgiveridagböcker där det skulle noteras den resandes namn, titel, varifrån de kom och vart de var på väg, hur många hästar de använt och om det var något de klagade på. Alla klagomålen kollades av länsmannen som gick vidare till Häradsrätten om det fanns skäl till det.


Också i smått var gästgiverierna kontrollerade. Här är ett exempel från Tanums Gästgiveri i Bohuslän 1665.

Se till att kniv, gaffel och sked ej ha den ringaste matrest på sig från föregående måltider

Då servett framställes, bör den vara ren.

Skär ej brödskivorna tjockare än 1/4 tum

Bjud ej resande härsket smör eller illafarna ägg

Tag bort alla cigarrstumpar från blomkrukorna

Stolar, bord och sängar böra hava många ben, så att de icke behöva stöd av väggarna

Håll rummen varma då kall väderlek inträffar, även om inga resande för tillfället finnas i dem

Också de resande måste följa vissa regler. Till exempel fick inte hästarnas ridas för hårt och man måste betala för sig.

Holkabergs gästgivargård

En av de många gästgivarna i landet hette Johan Jönsson och han drev gästgivargården i Holkaberg strax utanför Gränna under 25 års tid, med start 1759.

Han var från början bonde, men bytte till sig gästgiveriet, genom att lämna sin gård och en summa pengar till den gamle gästgivaren.

Arne Ivarsson, är hembygdsforskare i Jönköping och har forskat om en rad socknar i gränsområdet mellan södra Östergötland och norra Småland och han har sett i de gamla dokumenten att Johan var en viktig person i bygden.

-Han var en person som drev gästgivargården med makt och myndighet.
Han hade lärt sig läsa oh skriva, och hjälpte folk i bygden med lite bouppteckningar och höll auktioner, berättar Arne Ivarsson.

-Det var nog en god affär att bli gästgivare, både ekonomiskt och på annat sätt, tror Ivarsson. Det var inte bara skjutsningen som kostade de resande. Allt kostade pengar.

Gästgivartaxa för gästgivargårdarna i Lysings härad Småland 1835

En måltid av tre goda rätter, 24 shilling
En dito av två goda rätter, 16 shilling
En kanna gott öl, 12 shilling
En kanna svagdricka, 4 shilling
Ett rum med säng och eldning över natten, 20 shilling
Ett rum med säng för dygnet, 28 shilling
Ett rum med säng utan eldning över natten, 12 shilling
Ett rum med säng utan eldning för hela dygnet, 16 shilling
För varje säng om flera än en person har ett rum, 18 shilling
Ett ljus, 3 shilling
En eldbrasa, 4 shilling

Ett lispund hårdvallshö, 20 shilling
En kappe havre, ren och strid säd, 12 shilling
En kappe finskuren hackelse, 1-6 shilling
Rum i låst skjul för större åkdon över natten, 2 shiling
Dito för kärra eller mindre åkdon över natten, 1 shilling
Hästspilta över natten, 2 shilling
Dito för ett dygn, 4 shilling
Vagnsmörja av talg för fyra hjul, 4 shilling

Holkabergs gästgivargård låg vid en av de mest trafikerade vägarna i landet på 1700-talet. Det var här vägen söderifrån upp till Stockholm passerade, inte så långt från dagens E4. Platsen ligger mellan Gränna och Ödeshög, högt ovanför Vätterns strand.

Hit, till Johan Jönssons gästgiveri, kom riksdagsmän på väg till eller från riksdagens möten, hit kom postiljoner och budbärare, fångtransporter och vanliga människor. Och alla dessa människor skulle stanna vid gästgiveriet för att få mat, husrum och nya hästar. Men inte bara de.

Gästgivargården var i högsta grad en plats också för traktens folk, menar Arne Ivarsson.

-Det blev nog så, det fick ju till exempel inte serveras alkohol på andra platser, säger han och fortsätter.

-Gästgivargården i Holkaberg var ju också platsen för åtminstone några häradsting, så gården blev nog en mötesplats för traktens folk.

Gästgivaren själv, Johan Jönsson satt som nämndeman ibland. Men hindrade honom inte från att väldigt ofta förekomma i rättssalen med egna ärenden. Det vanligaste skälet till att han gick till tings var att bönderna i trakten hade svårt att hålla honom med alla de skjutshästar han behövde och kunde kräva.

-Resandet hade ökat och det behövdes mer och mer hästar och vagnar för att kunna klara resandet. Det var betungande för bönderna, de fick svårt att klara av att sköta sina gårdar. När hästarna hade deltagit i skjutsningen kom de hem trötta och utschasade och orkade inte dra plogen. Det där skapade konflikter mellan bönderna och gästgivaren, säger Ivarsson, som också berättar att bönderna tyckte att Johan Jönsson hade en tendens att vilja använda deras hästar när väglaget var tungt och besvärligt, och Johan inte ville slita på sina egna hästar.

Gästgivaren på Holkaberg Johan Jönsson, har lämnat breda spår efter sig i 1760-talets domböcker inte bara när det gäller hästhållningen. Han bråkar med bönder, med resande, och han har till och med en kärlekshistoria vid sidan av äktenskapet som sätter lite solkiga märken i arkiven.

Men den kanske värsta konflikten av alla gäller egentligen mest hans son. Allt börjar med att en ung man av fin familj kommer till Holkaberg för att byta hästar.

Det var en ung adelsman vid namn Johan Steuk.

-Han var då bara 17-18 år, och kom med sitt sällskap till Holkaberg, berättar Arne Ivarsson. När sällskapet kom till gården hade redan hästar och kuskar stått och väntat i ett par timmar. Johan Steuk som var ganska drucken hävdade att de där hästarna inte skulle orka dra dem till Ödeshög. Johans son som hade ansvaret för att dela ut hästar blev misshandlad. Johan Steuk ville också att sonen skulle sköta skjutsen till nästa skjutshåll. Innan sällskapet till slut kom iväg hade en av kuskpojkarna blivit ordentligt misshandlad. Han hade fått en arm så illa skadad att den var obrukbar. Men adelsmannen Johan Steuk reagerade ändå tvärilsket när han blev kallad till tinget. Första gången han blev kallad kom han inte alls, utan påstod att det i själva verket var han som hade blivit förolämpad av det simpla folket. Nästa gång han kallades, så infann sig dock Steuk, nu påtagligt dämpad i tonen.

-Då hade han nog förstått att han var ute på farliga vägar och erbjöd ett litet skadestånd åt både den skadade pojken och till gästgivaren.

-Jag vill minnas att pojken med tiden blev bonde i en grannby, men sannolikt hade han en dåligt fungerande arm framgent, slutar Arne Ivarsson.

Skjutssystemet förändrades särskilt under 1800 talet då först diligenser tog hand om de resande och ännu mer när så småningom  järnvägen förändrade resvanorna. 1933 avskaffades det lagstadgade gästgiveriväsendet slutligen.

Men själva gårdarna finns faktiskt ännu kvar på vissa orter.

Arkivtips

På Landsarkiven finns gästgivardagböckerna i Gästgiveriernas arkivsamlingar.

Det kamerala materialet som bland annat visar vilka som sökt tillstånd om att få driva gästgiverier, vilka som fått avslag, hur de beskattats och också hur skjutsordningarna var organiserade, finns i Länsstyrelsernas och Kronofogdarnas arkiv som också finns på Landsarkiven. Eftersom de båda instanserna ofta bytte information mellan varandra finns material hos båda arkivbildarna. 

Boken Stefan Nordin skrivit heter Milstolpar, Stockholm, Uppsala, Södermanland. Underlag och anvisningar för upprustning och vård.  

Läs mer om hembygdsforskaren Arne Ivarssons bygd: