3 oktober 2011 och repris 7 februari 2012

Klassresenär på 1800- talet

20 min

Gustaf Westerlund som föddes 1801 startade sitt liv som så kallad oäkta son till en fattig ensamstående kvinna. Han slutade sitt liv som en aktad kyrkoherde.

Det finns i vår historia exempel på människor som precis som Gustaf Westerlund gjort klassresor uppåt. Men det var långt fler som tappade sin sociala position och blev en del av den nya stora gruppen av extremt fattiga människor.

Gustav Westerlund som gjorde en alldeles egen resa genom livet började på samhällets bottenskikt, men slutade som den kanske allra viktigaste personen i socknen, som kyrkoherde.

I 1800- talets Sverige var klassindelningen självklar. Man visste vilken social rang man hade och vilka rättigheter och skyldigheter som följde med den. Ändå fanns det de som, precis som Gustaf Westerlund, tog sig upp i den sociala hierarkin. Men långt fler var de som föll ner i fattigdom och armod.

Curt Carlsson i Norrsundet kan Gustaf Westerlunds historia väl och är gift med Kina Nenzelius som är en av Gustaf Westerlunds många, många ättlingar.

- Gustaf Westerlund föddes 1801 en vinterdag i Härnösand på samhällets absoluta botten. Oäkta son till en bokbindardotter, och dessutom lbev han tidigt sjuk i engelska sjukan och kunde inte klara av ett "riktigt arbete" som det hette förr, berättar Curt Carlsson.

- Han var halt och lytt och hans uppväxtförhållanden på Kronholmen som då var slumområdet i Härnösand. Våld och fylleri var vardag och hans morbror som Gustaf delvis bodde hos var alkholiserad och en hård människa.

Men trots sina fysiska och sociala begränsningar lyckades han ta sig upp i klasshierarkin. Han hade en fin sångröst, var musikalisk och hade ett mycket älskvärt sätt, vilket gjorde att många ville hjälpa honom. Några äldre damer med inflytande i lärdomsstaden Härnösand hjälpte honom in på gymnasiet fastän han var både oäkta son och överårig.

- Det som är intressant är att vi idag kan höra Gustafs egen berättelse som han skrev ner senare i livet "Tillm ina barn: En kort biografi om mig själv".

Jag hade som pojke en ovanligt god röst, därigenom jag utmärkte mig 2- 3 år i skolan. Jag fick vara med på stora gravöl och vid högtidligare tillfällen, där jag förtåss fick gästa och blivfa känd.

Sedermera lärde jag mig spela violin till dansmusik, varmed jag sysselsatte mig mellan terminerna. Spelade på många ställen i Härnösand på baler och slädpartier, men lefvde ändock inskränkt både i avseende på sällskap och förströelser- dem jag älskade men också fruktade.

-När han sjöng på överklassens tillställningar kom han in i de finare salongerna och där fanns en flicka som hette Britta och var rådmannens dotterdotter. hon hade kommit över från Finland efter ryska kriget 1809.

Gustaf och Britta fann tycke för varandra, vilket var helt orimligt och otänkbart. Men när hon var 16 år förlovade de sig i hemlighet och var hemligt förlovade i sju år.

Det var en för oss båda hemlig dragningskraft- vi älskade till en början, utan att veta varför och vartill.

Den 16 december 1822 var jag till Rådman Bergmans hus och smög mig in om aftonen för att språka med Britta. Våra hjärtan yppade sig då för första gången något mera bestämt. Vi lovade varandra en odubblig och evig kärlek.

Ifrån denna stund satte vi oss under Guds beskydd med en ljup suck, vilket också var det bästa rådet vid ett sådant tillfälle.

Sedan Britta och jag lovat varandra tro och kärlek skänkte mig Britta den röda plånboken med en liten inutiliggande ring av guld med en röd karniolsten uti. Detta blev tecknet till vad vi inför en allseende Gud tänkt och talat denna afton.

- Det var bara en eller två av hans vänner som kände till den hemliga förlovningen och en sjämansänka som var deras postkontor. De utväxlade 300 kärleksbrev till varandra och såg knappt varandra under de sju åren.

Efter gymnasiet läste Gustaf till präst Uppsala och som nyvigd präst 1828, 27 år gammal, tog han mod till sig och frågade rådmannen om Brittas hand. Han blev utom sig och stängde ut Gustaf och stängde in Britta.

Efter två veckor bröt hon med familjen och åkte efter Gustaf till Fredrika och gifte sig där 1 januari 1829.

Sedan min avresa från Härnösand blev Gubben odräglig att vistas med under ett tak. Han grälade på Britta oupphörligt. Låste igen alla skåp, dörrar och kistor. Unnade ej henne mat och var med ett ord otålig och ledsam.

Därav hände ock att Britta avreste i Augusti månad 1828, av nöden tvungen ifrån sitt kära hem, där hon tillbragt sina ungdoms dagar i 11 års tid, icke utan de bittraste känslor och kom i slutet av augusti till Fredrika där jag var.

Ganska snart flyttade Gustaf och Britta till Sorsele.

Vi ankommo i början av april 1829 till Sorsele, sedan vi tillryggalagt en väglängd av 28 mil, ty vi reste en krok förbi Åsele. Vid vår framkomst blevo vi väl mottagna efter husets råd och lägenheter. Pastorn, en besynnerlig man, talade om te, som borde kokas åt oss. Men frun, en trankil och flegmatisk kvinna, svarade att det fanns intet te. Pastorn svarade- det har då funnits.

Summan blev den att huset syntes oss ganska uselt och ingav oss anledning förmoda, det man här saknade till och med det nödvändigaste. Britta som vid första inträdet i Sorsele prästgård bättre än jag kunde observera ställningar och förhållanden, blev illa till mods och dolde sorgens tårar. Här skulle vi nu börja på egen hand vårt lilla bo.

- I Sorsele föds deras förste son, Gustaf, och där när Gustaf ligger på mors armar brände de alla kärleksbrev, för då låg kärlekspanten på mors armar som han skriver.

Efter Gustaf födde ytterligare 16 barn. Sist i syskonskaran var Wilhelm som föddes 1853.

- Det märkliga var kanske att alla barn blev vuxna och 14 bildade familj, då den Westerlundska familjen växte snabbt ut.

Från Sorsele flyttar familjen till Arvidsjaur där de stannar i 14 år. Sedan Gällivare, men där otrivdes familjen och tyckte att det där var ett syndamörker och en okunskap utan dess like.

Gustaf fick sedan kyrkoherdeposten i Jokkmokk, där de stannar. 1858 kom Karl XV på besök till lappmarkerna med konstnären Fritz von Dardel.

Fritz von Dardel skrev så här om besöket:

Vi fortsatte vår båtfärd uppför älfven till Jokkmock, en liten by, där prästen har sitt boställe. I detta togo vi in och hvilande över en dag.

Bostället är af tarfligaste slag, men pastor Westerlund och hans talrika familj gjorde sitt bästa för att undfägna prinsen och hans följeslagare.

Sedan 30 års tid bosatt i Jokkmock, har Westerlund förvärfvat sig sina vidt kringspridda sockenbors vördnad och kärlek; med en lön af 1,500 kr. har han lyckats uppfostra 17 barn, vilka alla äro vid god hälsa; en son är redan präst, två andra skollärare och tre gymnasister i Luleå, dit ena systern följer dem för att sköta hushållet åt dem under terminerna.

Flickorna äro vackra blondiner, de städa rummen och passa upp oss vid bordet. Under vintermarknaden är prästgården öfverfull af gäster, mest lappar; de giftaslystna passa då på att låta viga sig; under året födda barn döpas; de gamla taga reda på sina födelseår som de regelbundet glömma, så att den arme prästen vanligen tillbringa halfva sin dag med att bläddra i kyrkböckerna för att kunna tillfredställa deras nyfikenhet. Somliga medföra presenter: en renskinka, en renhud och så vidare.

 - När den kungliga delegationen kom till Westerlund och såg alla barn propsade kronprinsen på att få hjälpa ett av barnen med utbildning. Sonen Oscar som var 14 år blev utvald och fick sin officersutbildning betalad av kungahuset.

Klicka in dig på släktföreningens sida:

I dag finns runt 7000 ättlingar i den troligtvis äldsta släktföreningen i Sverige som startade 1906 av Gustaf och Brittas yngste son Wilhelm. Allt sedan dess har släktingar träffats vart femte år och gett ut ett otal släktböcker. 

Upp och ner i klasstrappan

Sune Åkerman är professor emeritus i historia vid Karlstads universitet, och han har ägnat mycket forskning åt socialhistoria.

Han menar att det gamla bondesamhället var rörligare socialt än vi i dag kanske tror.

-Det var inget "indiskt" samhälle där du föddes in i en kast och inte hade någon möjlighet att ta dig ur det, säger han.

 
-Gustav Westerlund hade ju hjälp av människor som framför allt betalade hans utbildning men som också förde in honom i de finare salongerna.

-Den sortens hjälpare behövdes givetvis, säger Åkerman. Sedan spelade det nog roll att han bodde i Härnösand där det fanns ett gymnasium. Kom man bara in på skolan och fick stöd för sitt livsuppehälle, ja då hade man en väldigt bra start i livet. Det fanns också en uttalad önskan från staten att kyrkoherdar och skollärare skulle spana efter begåvade ynglingar som man skulle kunna hjälpa till en utbildning. Det var heller inte helt ovanligt att de som fått hjälp på detta sätt, gärna hjälpte andra unga pojkar, berättar han.

Om den här berättelsen hade rört en kvinna, så hade emellertid historien sett helt annorlunda ut, tror Sune Åkerman.

-Det dröjde länge innan kvinnorna fick möjlighet att ta studentexamen och andra examina. Det var en männens värld, och kvinnornas möjligheter att avancera sociala var helt länkat till äktenskapet – det gällde att gifta sig med ”rätt” person.

Kvinnorna får större möjligheter till ett socialt avancemang av egen kraft i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Då var det vanligt att de blev till exempel småskollärare och folkskollärare.

Sune Åkerman beskriver vägen för den som ville avancera socialt ”Bonde-Präst-Ämbetsman”. Den klättringen kunde oftast behöva några generationer för att fulländas.

-Men vi ska veta att av tusentals personer så var det bara ett litet fåtal som fick möjligheten att klättra uppåt på samhällsstegen, understryker han.

-Det som var typiskt för den här perioden, 1800-talets första del, det var istället att väldigt många människor snarast blev fattigare och rörde neråt i samhället. De flesta kom från jordbruket men hade inte längre någon jord att disponera. När det hände hamnade man utanför samhället.

-Den där processen pågick från sent 1700-tal och in över 1800-talet. Vid mitten av 1800-talet fanns det cirka tre och en halv miljon här i landet. En dryg miljon av dem var extremt fattiga. Det var backstugesittare och liknande som levde eländiga liv.

-Så vi måste balansera de här fallen av lyckat social mobilitet mot att väldigt väldigt många fick det sämre också, säger Sune Åkerman.
Också under 16 och 1700-talen fanns det vissa möjligheter för män ur de lägre klasserna att komma sig upp.

-Under stormaktstiden var det framför allt den militära banan som gav en möjlighet att avancera.

-Det finns till och med exempel på folk som blivit överstar och generaler fast de kommit från små förhållanden.

Svenska historiker brukar ofta framhålla de svenska böndernas roll när de diskuterar det som brukar kallas den sociala mobiliteten, dvs klassresorna. Bönderna här i landet har under historiens lopp haft en starkare roll än i de flesta andra europeiska länder. Graden av självägandet var större, och framför allt fick vi här i landet aldrig ett rent feodalt system med livegna bönder . Detta har förmodligen bidragit till att de svenska bönderna var mer benägna att avancera socialt, menar Sune Åkerman.

-Bönderna här var aldrig förslavade och med tiden fick de ju till och med en politisk position när man inrättade ståndsriksdagen. Här såg man inte ner på bönderna som man gjorde i många länder i Europa

-Det var vanligt att de bönder som hade råd till det såg till att deras barn fick studera.

Under den senare delen av 1800-talet uppstod en ny möjlighet att klättra på klasstegen, när emigrationen till Nordamerika tog fart. Den stora gruppen emigranter fick det också bättre, menar Sune Åkerman.

-Generellt sett så fick de det betydligt bättre. Utvandringen innebar inte minst större möjligheter för kvinnorna. Det amerikanska samhället var ju betydligt mer avancerat än det svenska när det gällde kvinnornas position.

-De fick ofta ett betydligt mer drägligt och omväxlande liv än de fått om de stannat i Sverige, menar Sune Åkerman.

Föredrag

Här kan du lyssna på ett föredrag om ogifta kvinnors ställning i det svenska ståndssamhället som hölls av historieprofessor Sten Carlsson, Uppsala universitet i radioprogrammet "Värt att veta" den 3 juli 1977.


Boken Historier i brytningstid är en nyutkommen biografi över Sten Carlsson skriven av Sune Åkerman. Radioföredraget ovan finns med som cd- bilaga i boken.