”Musikerna själva är lika mycket fans som andra”

2:23 min

Hårdrocken hade uppförsbacke i början på sin svenska era, men i dag är Sverige bland de världsledande. Det borde göras en film om hur det gick till, tyckte trummisen Yasin Hillborg, och gjorde en själv. Fem år och ett otal filmade intervjuer senare är Så jävla metal här.

November var ett av de första svenska hårdrocksliknande banden. Men annars hade hårdrockare det ganska svårt på 70-talet. Musikbranschen hade bara plats för antingen det kommersiella som Abba och Björn Skifs eller det ickekommersiella som Hoolabandoola, säger Yasin Hillborg. Kanske därför växte hårdrocken sig stark.

– Det motstånd som fanns på 70-talet har kanske inte sett likadant ut sedan dess. Men motståndet är också en tillgång. Är du nere på botten så kan du bara ta dig upp. Det har gynnat hårdrocken att det inte har varit riktigt rumsrent.

På 80-talet kom Siewert Öholms tv-program om hårdrockens farlighet. Men också framgångarna för Europe och Yngwie Malmsteen, och nya framgångsband har sen dykt upp. Det svenska musikundret förklaras ofta med kommunala musikskolan och studieförbunden. Men som någon antyder i filmen, det kan ju faktiskt lika gärna bero på att Sverige är ganska tråkigt. Man måste hitta på något. Själv säger Yasin Hillborg att det mest påfallande efter ha jobbat med filmen är att det är en enorm hängivenhet som driver hela hårdrockskulturen.

– Den här resan har bekräftat det jag trodde om hårdrockare och hårdrocksfans, att musikerna själva är lika mycket fans som andra.

Många som du har intervjuat är ju människor som du beundrar, hur har du lyckats hålla distansen?

– Det är många "Kill your darlings", det har inte alltid varit lätt, men jag har varit tvungen. Det har varit en process.