Isabelle Ståhl om Edmund Husserl

Guru då, död idag: vi ska nu fortsätta vår serie om 1900-talstänkare och deras eventuella betydelse i det nya millenniet. Den tyske filosofen Edmund Husserl gjorde revolution inom fenomenologin precis år 1900: och blev fadern till en gren inom filosofin som vill studera verkligheten så som den uppenbarar sig för oss: vilket är en hållning som kan medföra en viss distans när vi börjar titta på oss själva. Vilken betydelse kan Husserl ha för Facebookgenerationen? Isabelle Ståhl, som är litteraturredaktör för Nöjesguiden, ska ge oss sitt svar på det.

Är mitt förflutna jag en främling? Frågan återkommer hos filosofen Edmund Husserl. Genom minnet representerar jaget en förgången fas av sitt medvetandeflöde, som om det vore någon annans upplevelser. Personerna vi en gång var, menar Husserl, är lika främmande för oss som de namnlösa ansiktena i gatvimlet.

Jag påminns om Husserls idé när jag ser Facebook visa mina statusuppdateringar från den här dagen år 2009 i en liten ruta bredvid det aldrig sinande nuet i nyhetsfeeden. 2009 tänkte jag: nu kan jag inte bli mer jag. Äntligen hade jag blivit den person jag skulle vara för resten av livet. Inget skulle någonsin behöva läggas till eller dras ifrån. Jag kände mig så väldigt medveten om vad jag var och hur världen uppfattade det. Men när jag tittar på statusuppdateringarna från det året ser jag bara en odrägligt självgod, övervintrad tonåring som inte känns det minsta besläktad med mitt nuvarande jag. Den personen framstår plötsligt som en främling, trots att jag kände mig så väldigt hemma i henne då.

Tydligen har det aldrig funnits något ursprungligt, verkligare jag som gått förlorat, som jag så länge inbillat mig: personen jag var då känner jag ju knappt igen. All bra litteratur handlar om fantomsmärtorna efter det förflutna. Som den blodsmakande retrospektionen i På spaning efter den tid som flytt, eller Knausgårds nostalgi till en magisk debutantperiod då han känt sig intimt ansluten till världen. Och Nabokovs Humbert Humbert ägnar en livstid åt att återskapa ett halvt ihopdrömt förflutet då världen kändes mer verklig.

Karaktärerna verkar uppleva det som att något har gått förlorat, att varseblivningens tunnlar blivit trängre, att något har bytts ut. De tycks längta efter att möta sitt genuina jag , och processa världen genom en upplevelseapparat som inte ärras av tid. En gång strök sig världen tätt intill kroppen. Men om man frågar Husserl är den fullständiga närvaron i jaget en omöjlighet: det upplever ständigt sig självt som redan förflutet. Trots att jag känner mig så mycket mer hemma och tillfreds med den jag är idag kan jag ibland uppleva mig så främmande för allt det som jag har blivit. Som att det är någon annan, vem som helst. Jag upptäcker plötsligt min blick i spegeln på HM och förstår först efter några sekunder att det är min egen. Den här varelsen som vandrar runt och känner och tänker och sover och vaknar, plötsligt upptäcker jag mig själv i den och varje gång känns som den första. Man förutsätts känna sig så hemma i allt detta, i den här kroppen, i den här världen.

I slutet av Husserls resonemang om det förflutna jagets främlingsskap finns en kritik av nuets privilegium och ett tvivel på subjektets självnärvaro. Medvetandet kan aldrig ha någon direkt tillgång till sig själv, varken i presens eller imperfekt, verkar han mena. Medvetandeflödet framträder med nödvändighet såsom redan förgånget.

I boken Fenomenologiska perspektiv sammanfattar Daniel Birnmbaum saken kärnfullt: "Då jag relaterar till mig själv är jag i den meningen redan en annan." Man förväntas uppleva jaget som en frusen, fast punkt att tryggt bära med genom tid och rum.

Men detta jag är ju snarare en ström av upplevelser, minnen, tankar och drömmar som rasar genom kroppen i försvinnande hastighet. När jag vaknar imorgon är jag redan en annan. Kanske är det därför jag tycker om Facebook så mycket, där jag kan frysa min identitet i en retuscherad, tillrättalagd ikon. Där lånar jag den utomstående betraktarens blick och får för första gången ögonkontakt med mig själv. Det när illusionen om att jag har åtkomst till mitt ego och hur det förmedlas.

Men när jag ser de repriserade statusuppdateringarna från 2009 slås jag av hur rätt Husserl hade: det går aldrig att få någon verklig åtkomst till sitt jag. Det är en flod snarare än en frusen sjö. I en tid då jaget ständigt förväntas spela huvudrollen i alla sammanhang blir det ännu mer påtagligt hur svårt det är att komma det inpå livet. 

Isabelle Ståhl