Litteratur | Recension

Lundells nya saknar ambitioner

3:20 min

Andra generationsförfattare kommer och går, Ulf Lundell består. Hur många gånger han än förklarats vara en föredetting, hur många fejder han än utkämpat med media så kommer han tillbaka. Och nu är det dags igen – med romanen ”Allt är i rörelse”.

Allt är i Rörelse – det låter hoppfullt. Ska Lundell äntligen ha kommit vidare ur Jack Kerouac-träsket där han stått och stampat prosa i ett par decennier. Boken är bara på 400 sidor, omslaget snyggt, lite pre-68 modernistiskt. Det verkar lovande. Men Nej.

Också Allt är i rörelse vittnar om att allt står still för Lundell, åtminstone formmässigt. Också detta kallas ”roman” men är en slags dagbok, lätt förklädd. Jaget är en fotograf i samma ålder som Lundell, bor i samma landskap som författaren etc. Men det räcker tydligen inte för självbespeglingen, här finns också ett annat alter ego, en rockmusiker eller f.d. rockmusiker. Så långt är allt OK. Lundell har ett ämne: åldrandet och skapandets villkor. Bra.

Fotografen Joar surar i sitt Skånehus, lyssnar till radio, läser tidningar. Men det finns nästan ingen gestaltning. Vad Lundell snappat upp i mediebruset från sommaren 2010 och ett år framåt. Allt kommer med i boken utan att författaren tillför något. Vad Håkan Juholt säger, hur svårt socialdemokratin har det. På så sätt fylls boken av publikt trivia blandat med personligt dito ned till vilken kindtand tandläkaren kollar. Visserligen kan det glimma till ibland som i några elaka snärtar mot denna radiokanal. Och ibland anas Lundells gamla berättarlust som i det några rader långa mötet mellan Joar och en hantverkare, bägge ensamma män, desperat pratsugna.

Det går att skriva fungerande prosa utan gestaltning och visst kan nuet förvandlas till fascinerande ordströmmar. Men det kräver tre saker: att författaren är intresserad av omvärlden, att han eller hon upplever något intressant och att författaren skapar ett levande, rytmiskt språk.

Men eftersom berättarjaget är tämligen ointresserat av att möta människor, och inte gör mycket mer än lyssnar på radio, åker bil och läser tidningar dör romanen i ordsvall av banaliteter.

Det är alltför lätt att vara elak mot Lundell, men det är inte fråga om författarens bristande talang utan om bristande ambition. Lundell gör det för lätt för sig. Språket är stiliserat talspråk, som i Kjell Alinges program. Det räcker inte i en roman. Det som gjorde Jack, Sömnen, Kyssen läsvärda var berättarglädjen, en yvig generositet.  Nu är Lundell lite småsnål, han hushållar med krafterna så att inte ens gnället fungerar, tar eld och blir vrede. Ja, det tar honom ett par hundra sidor att komma på att man måste skilja mellan BMW tillverkade i Tyskland och BMW tillverkade i USA. Jack skulle ha suckat tungt. Lundell får gärna ta en sur medelålders man till huvudperson nästa gång också – men kunde han inte tala mindre och tänka mer än den stackars Joar?