Smuggelresor

Smugglardrottningen Johanna Hård

Johanna Hård hette en kvinna som levde i Göteborgs skärgård i början av 1800-talet. Idag kallas hon omväxlande smugglardrottning och kvinnlig kapare och det vävs romantiska berättelser runt henne, men sanningen var nog att det handlade om en kvinna som försökte att överleva efter bästa förmåga när mannen dött och försörjningen uteblev. Hon dömdes för smuggling, men klarade sig från att bli halshuggen, och försvann senare från västkusten. Och hennes släktingar skämdes länge efteråt. Det berättar hennes ättling Birgitta Tingdal i Kungsbacka.

-Jag fattade att den här personen hade med min egen släkt att göra när min farmors tunga slant en gång på 1960-talet och hon plötsligt sa att vi hade en kvinnlig kapare i familjen, berättar Birgitta Tingdal.

-Men hon ångrade sig snabbt och ville inte berätta ett ord mer. Jag trodde länge att det handlade om någon som farit runt med den kände kaparen

Lasse i Gatan, men jag fick inget veta av någon, för de gamla tyckte inte att man skulle prata om detta. Man ville tysta ner historien. Det var en skam i det gamla bondesamhället att ha en person i släkten som begått brott.

De kungliga kaparna har det skrivits mycket om, den främste bland dem var Lars Gatenhielm, Lasse i Gatan som på Kung karl XII:s order for runt på haven och uppbringade handelsskepp, precis som andra nationer gjorde. Men Johanna Hård levde hundra år senare i en helt annan politisk situation. Några kungliga kapare fanns inte i Sverige längre, så de brott hon gjorde sig skyldig till skedde på egen hand.

Johanna föddes runt 1790, och växte upp på sina föräldrars gård på Hisingen. 1810 gifter hon sig med en änkeman, Fredrik Hård, som är bokhållare på ett sillsalteri i skärgården.  1818 dör Fredrik. Han hade två barn med sig i boet, sonen ger sig av till sjöss och den tonåriga dottern dör rätt snart efter fadern i en venerisk sjukdom. Nu dyker tecknen på problem upp i arkiven.

-Det börjar stå kommentarer i rättsliga protokoll. Hon döms för att ha fört linnetyger över havet till försäljning i Danmark.

-Hon har väl haft ekonomiska problem och försökt finna ett sätta att försörja sig, tror Birgitta Tingdal.

Johanna Hård blir också anklagad för att ha dödat ett nyfött barn, men barnkroppen undersöks och det visar sig att det var dödfött, precis som Johanna sagt.

-Men de här incidenterna visar ju att man hade ögonen på henne.
Johanna levde på marginalen och har svårt att få det att gå runt. Hon har en dräng, Anders, sedan maken dött, och han hjälper henne med fiske och lite jordbruk. Men Birgitta Tingdal tror att hon mycket väl kan ha haft smugglingen som en sidosyssla.

-Ja, när hon åker fast en gång så är det ju lätt att tro att hon gjort det fler gånger. Anteckningar i husförhörslängder  antyder tveksam vanel, utan att vara särskilt konkret

Hennes frägd är inte den bästa; alltsedan mannens död har hon närt sig å lurendrägeri; ehuru hon förstådt konsten att undvika lagarnas kraft.  

Det här var ett utlåtande om Johannas dåliga rykte var skrivet av en kyrkoherde Bogren. Men Det den händelse som gör att man fortfarande talar om Johanna i Göteborgs skärgård inträffade något senare, 1823.

-Då är det fyra man, en av dem är Johannas dräng Anders, som åker ut i en båt för att ”lurendreja”, de ska kort sagt se om de kan hitta smuggelgods, berättar Tingdal. Vid danska Skagen träffar de på en dansk båt ”Frau Mette”. De går ombord, slår ihjäl besättningen och kastar dem över bord, de bryter upp lastluckan tar med sig en del av lasten. Sedan surrar de rodret för att båten ska försvinna ut på Atlanten.

De fyra kumpanerna var sannolikt onyktra där ute på havet. Kanske var det därför planerna slog fel. Den danska båten Frau Mette drev istället iland på Fotö strax utanför inloppet till Göteborg.

-Och när det kom en båt utan besättning, öppen lastlucka och surrat roder så blev ju folk misstänksamma, säger Birgitta Tingdal. Inte blev det bättre när man upptäckte att lasten ombord stämde överens med varor som sålts på öarna den senaste tiden. Spåren ledde direkt till fyra-mannagruppen.

De fyra sattes i häkte och erkände ganska snart. Också Johanna kallades in till förhör. Man misstänkte att hon funnits med i bakgrunden, och att hennes dräng Anders i själva verket jobbat på hennes uppdrag. Men Johanna nekade hårdnackat.

-Man kunde aldrig binda henne till brottet, fast man misstänkte att hon var inblandad, så hon klarade sig. En av männen fick livstidsstraff, och de andra tre dömdes till döden och halshöggs.

I detta läge försvinner Johanna snabbt, utan att någon vet vart. Det hus hon hade på Vrångö säljs exekutivt.

Johannas vidare öden har länge varit okända, även om det fanns rykten som påstod att hon gett sig av till Stockholm. Men alldeles nyligen fick Birgitta Tingdal hjälp av släktforskare med att återfinna henne. Och det visade sig mycket riktigt att det var till Stockholm hon begett sig.

-Där bodde hon i alla år, flyttade en del men slutar i hov-församlingen, vilket ju är en märklig karriär för en kvinna som nästan blivit dömd för sjöröveri.

Hon står antecknad som sjökaptensänka.

-Man kan ju tänka sig att hon tyckte det lät bättre att vara kaptensänka än att vara salteribokhållaränka.

Johanna levde ganska länge, men blev inte rik på sitt arbete hos hovet. När hon till slut dog 62 år gammal var det på Sabbatsbergs fattigsjukhus i mars 1851.

Att Johanna och hennes kumpaner kallades för lurendjare beror på att lurendrejeri är ett gammalt ord från Danmark och Sydsverige som betyder smuggling.

Smugglare vs tullmän

Magnus Olofsson är historiker vid Lunds Universitet forskar om smugglingen på västkusten vid den tid då Johanna var aktiv. Han säger att han inte i sin forskning sett något fall med kvinnlig smugglare.

-Samtidigt är jag inte förvånad eftersom det här är en tidsperiod, 1820- 30 talen, när det smugglas väldigt mycket i Sverige, framförallt på västkusten från Simrishamn till Norges gräns.

Den bild Magnus Olofsson fått i sin forskning är att folk är positiva till smuggling även om det enligt lagen är ett brott. Det kan till och med ha varit så att man såg smugglarna som hjältar.

Regelverket för handel sammanfattar Magnus Olofsson.

-Det fanns sedan 1600- talet ett antal stapelstäder i Sverige. Man fick bara föra in och ut gods via en stapelstad. Det var ett försök att kontrollera handeln. Och i stapelstäderna fanns det tulltjänstemän.

-När ett skepp kom in från utlandet skulle det finnas en förteckning över lasten och visa upp den för tulltjänstemannen som räknar ut vilken tullavgift som skulle erläggas.

Sverige och de flesta länder i Europa har vid den tiden, och haft sedan 1600- talet, en protektionistisk tullpolitik, vilket bland annat innebär att tullarna är höga och det finns införelse och utförelse förbjud. Det beror på att statsmakten försöker hindra guld och silver från att läcka ut ur landet, samtidigt som man försöker dra in så mycket guld och silver som möjligt till landet, berättar Magnus Olofsson. Dvs vi ska inte köpa varor utomlands, samtidigt ska vi sälja förädlade varor till utlandet så dyrt som möjligt.

-Men tullarna driver ju upp priserna för vanligt folk och här krockar det. Staten vill skydda den inhemska textilindustrin, men vanliga människor vill köpa så billiga kläder som möjligt.  

Vilka var då smugglare? Magnus Olofsson säger att det är en av de intressanta sakerna med den här forskningen.

-Man tänker lätt att sociala konflikter handlar om rik och fattig, hög och låg, men det som är intressant är att det här är att det går lite tvärs mot det. Exempelvis kan man se att vid så kallade beslagsupplopp, när tullen gjorde beslag och människor reagerade, deltar allt från färjekarlar och arbetskarlar till välbeställda personer i samhället.

Två saker som är slående är att det är svårt att fälla folk för smuggelbrott, men samtidigt har man höga beviskrav i domstolarna. Om det dessutom är så att vittnen håller smugglarna om ryggen blev det svårt.

En annan del är att smugglarna är ganska våldsamma personer, så det finns en rädsla bland befolkningen.

-Det blir helt enkelt svårt att hindra smugglingen.

Dessutom är tullverket en liten organisation, med 1000 anställda vid den här tiden. Tullarnas status var komplicerad. De har oftast en utbildning i grunden samtidigt har de svårt att få respekt. Svenska staten är inte heller rik vilket leder till att de har dålig lön.

En annan sak är att tullverket är korrumperat långt in på 1800- talet.

-Det är helt enkelt lätt att ge tulltjänstemännen en slant för att de inte ska notera det som pågår, vara på fel ställe, stanna hemma den natten osv.

Det man i första hand smugglar är brännvin och textilier. En beräkning från 1820- talet som pekar på att det tyg som förts in har en tredjedel smugglats in, berättar Magnus Olofsson.

I materialet träder en del tulltjänstemän fram. En av de är Peter Reinhardt i Landskrona som kom från en ökänd smugglarsläkt och bytte sedan sida och blev tulltjänsteman. Han var ökänd och hänsynslös person som dessutom kände till smugglingens arbetssätt innifrån. I början av 1830-talet blev han dödad av en lönnmördare, troligen en smugglare.

Ett annat sätt att illustrera det besvärliga relationen mellan statmakt och befolkningen är de så kallade överflödsförordningarna, eller påbuden, som lästes upp i kyrkan så att alla skulle ta del av dem.  De skapades under 1700-talet i syfte att begränsa import och hämma nyttjande av lyxkonsumtionsvaror som till exempel importerade textiler och kaffe.

Man brukar ju säga, avslutar Magnus Olofsson, att när påbuden eller förodningarna läses upp gång på gång på gång betyder det att folk struntar i dem, vilket var fallet när det gällde överflödsförordningarna.

Mer om smuggling och tullar

Tullmuseet har ett arkiv där forskning är möjlig. Läs om arkivet :

Arkivtips finns också i boken: Alla dessa tullar- en arkivguide. Vägar till tullarkiv ochtullhandlingar i Riksarkivet. Av Karin Wiberg.