"Nedskrivningarna kommer inte att räcka"
Nattens uppgörelse vid Eurotoppmötet är knappast den slutgiltiga överenskommelsen som en gång för alla löser den djupa krisen inom eurozonen.
Uppgörelsen präglas av politiska kompromisser utifrån nationella intressen och lämnar stora frågetecken kvar.
Det som beskrivits som den stora triumfen är att de privata bankerna gått med på att skriva ned sina fordringar på Grekland med hälften – 50 procent.
Problemet är att effekten för Greklands ohållbara skuldbörda blir betydligt mindre än så. Det beror på att de privata bankerna bara har drygt hälften – 60 procent av lånen till Grekland. Resten av skuldbördan har redan flyttats över till Europas skattebetalare via Europeiska centralbanken, den europeiska räddningsfonden och i avtal direkt mellan enskilda länder och Grekland. Den delen av lånebördan ska uppenbarligen inte skrivas ner.
Av de 60 procenten privata lån, ligger dessutom ungefär hälften hos Grekiska banker och pensionsfonder. Grekiska banker är konkursmässiga och behöver sannolikt statligt stöd för att klara nedskrivningen. Det paradoxala kan alltså inträffa, att Grekland måste använda lånade pengar för att minska grekiska bankers lån till Grekland.
Tysklands förbundskansler Angela Merkel förklarade i natt att målet är att sänka Greklands skuldbörda från dagens 160 procent av bruttonationalprodukt till 120 procent år 2020. Det kräver dock att Grekland kommer ur sin fyraåriga recession och få igång tillväxten igen. 120 procent är dessutom dubbelt så mycket som ett land i eurozonen får ha, enligt unionens regler.
Alla bedömare anser att Grekland måste få sina skulder nedskrivna med minst hälften. Nattens uppgörelse är inte ens i närheten av det målet. Grekland kommer alltså att fortsätta vara konkursmässigt, trots nattens uppgörelse.
Nästa frågetecken är hur mycket mer pengar som ska läggas in i Eurozonens räddningsfond för att den ska bli en trovärdig garant för de haltande länderna. Enligt uppgörelsen ska räddningsfonden utökas till ungefär 1000 miljarder euro. Problemet är att de flesta bedömare anser att det skulle behövas två eller tre gånger så mycket pengakraft i fonden för att övertyga eventuella spekulanter att det inte är någon idé att ge sig på länder som Italien och Spanien – eller till och med Frankrike.